368 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

och ont sällskap hava tillvägabragt». Fadern var nu mycket
ängslig för att han skulle bli straffad till livet. Och om Ture
ock skulle bli benådad, vore det fara värt, att det aldrig skulle
bli folk av honom, eftersom detta kunnat hända, trots att
han »för perlamenters skull är så hårdeligen här i Sverige av
mig trakterad och slagen och sedan så ofta genom skarpa
skrivelser till ära och dygd förmant».

Axel Oxenstierna kunde lugna sin bror med att Ture duel-
lerat med en löjtnant men blott sårat honom i armen. »Din
son Ture är», skriver han, »fuller en vacker! karl men något
yr — brås intet på dig, ej heller på mig — men kan han hinna
sina raseår över?, bliver han väl en god karl. Du måste intet
strax turberas?, att en ung karl icke haver samma sinne som
en gammal och sonen icke alltid är fadern lik. Där kräves år
och experientz! till.>» — Ej långt därefter kunde rikskanslern
glädja brodern med att Ture blivit ryttmästare. Och redan år
1633 uppnådde han överstes grad. Tidigare än fadern vågat
hoppas hade han lämnat »raseåren» bakom sig.

Gustav Adoli och Sveriges riksdag.

Sid. 77 och 78 (73 och 74).

Aldrig, säger Stavenow, framstår Gustav Adolf större och
mer imponerande, än när han uppträder inför riksens samlade
ständer. Hans utomordentliga vältalighet gav en särskild
glans åt riksmötena, hans eldande personlighet, hans sällsporda
vidsynthet samlade alla kring konungen såsom folkets själv-
skrivne ledare.

Som en av de stora högtidsstunderna i nationens liv fram-
står 1617 års riksdag. Det som då kanske mer än segrarens
högstämda ord värmde Gustav Adolfs folk, var det av hjärtat
gående tack, som från tronen riktades till undersåtarne.?
»Gustav Vasa kunde», som Knut Hagberg säger i sin märkliga
bok »Av Vasarnes ätt;, »i sina största stunder så som ingen
annan vädj a till sina undersåtar — .Gustav Adolf kunde

1 Duktig. — ? Hinna rasa ut. — ? Bli orolig över. — ? Erfarenhet.
:Bd III: 51 (48).
