370 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

som de tyska kejsarne med stolthet förklarade att de hade
tagit i arv.

»Den götiska andan gick som en hemlig ström genom hela
denna tids Sverige», säger Ahnlund. Den man, som framför
alla andra givit näring åt denna svenska »yverborenhet», var
den landsflyktige patrioten ärkebiskop Johannes Magni
genom sin »Historia om göternas och svearnes alla konungar».!
Detta verk utkom gång efter annan på kunglig befallning i
svensk översättning. Trots sin fantastiska läggning fick det
därigenom en prägel att vara vår officiella svenska rikshistoria,
och mäktigt var dess grepp om svenska folkets fantasi. Det
är som en återklang av Johannes Magnis historiska verk, när
den gamle Karl IX under Kalmarkriget utmanar sin mot-
ståndare på envig »efter de gamble göters lovlige bruk och
sedvänjo». Och den tidens många högtidstal och predikningar
genljuda av den patriotiske ärkebiskopens romantiska histo-
rievärld. Tidigt hämtade även den unge Gustav Adolf ur
detta verk impulser till att på nytt väcka till liv »de gamle
göters mannamod och dygder» hos sitt folk.

När Gustav Adolf i sitt avskedstal på 1630 års riksdag
manade adeln att åter »göra göternas berömliga namn ut-
brett över världen», detta namn, »som nu en lång tid haver
varit bortglömt, ja nästan av främmande förakteligit», så
var det inte första gången han vädjade till sitt folks äro-
fulla götiska minnen. Ett intressant exempel därpå har
framdragits av Nordström: År 1625 skickade konungen om-
bud till Uppland, Bergslagen och Norrland för att å kronans
vägnar uppta ett penninglån till bestridande av kostnaderna
för polska kriget. Överallt, där konungens ombud talade till
menigheterna, började de med att spela på de patriotiska
strängarna. Och det ansågs man ej kunna göra på ett mera
verkningsfullt sätt än genom att erinra göternas ättlingar om
deras förfäders »namnkunniga bedrifter» på världshistoriens
skådebana och mana de gode män att nu »fatta samma mod»
samt — efter förmåga låna konungen pengar, så att han
kunde fortsätta på sin segerrika bana och »väldeligen ut-
vidga rikets gränser».

1 Bd II: 86 (80).
