374 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielms närmaste man.
Gustav Adolfs skarpblick, när det gällde att utse duktigt folk
till medhjälpare åt sig, förnekade sig ej heller den gången.
Ett par årtionden därefter skulle flottan under Flemings
eget befäl visa, att den blivit i stånd att besegra den
danska, vilken alltsedan svenska flottans glanstid under Klas
Kristersson Horns dagar hade varit överlägsen vår krigsmakt
till sjös. Utan den flotta, Gustav Adolf och Klas Fleming
skapat, skulle de årliga trupptransporterna under såväl polska
som tyska kriget varit otänkbara, och utan dess vakthållning
på Östersjön skulle trupperna ha avskurits från hemlandet
och från tillförseln av förnödenheter. Flottans roll i dessa
krig var visserligen icke lika lysande och uppmärksammad
som arméns, men den ena var lika nödvändig som den
andra.

Då som alltid visade det sig emellertid, att det går fortare
att bygga nya fartyg än att utbilda dugligt befäl och manskap.
Under polska kriget hade flottan drabbats av många känn-
bara förluster, som i väsentlig grad måste tillskrivas skepps-
befälhavarnes oerfarenhet. Det ena krigsfartyget efter det
andra förliste antingen på krigsskådeplatsen eller under fär-
derna från och till hemlandet, och Sveriges stolta armada av
skepp och mindre krigsfartyg decimerades betänkligt. Under

trupperna för kriget mot Polen rum, och upprepade gånger både förut
och senare uppehöll sig Gustav Adolf vid flottan i Älvsnabben. Dess
bergiga öar voro också det sista stycke svensk mark, som den store
konungen blickade ut över.

Älvsnabben anses ha fått sitt namn av de talrika där förekommande
»älvkvarnarna» eller jättegrytorna. Platsen var tidigt känd som en
synnerligen god hamn. Den blev snart ett slags uthamn för Stockholm,
där främmande sändebud och andra förnäma resenärer brukade gå i
land för att sedan färdas landvägen till huvudstaden i stället för att
fortsätta genom de trånga och krokiga inre farlederna.

Numera äro minnesmärkena från den tid, då Älvsnabben var en av
huvudpunkterna för rikets försvar, nästan utplånade. Ett par förfallna
begravningsplatser, några nästan övervuxna grundstenar till bl. a.
en gammal sjömanskrog med det ännu befintliga forna brännvins-
bränneriet, några grova förtöjningsringar i berghällarna — det är allt.
Men så huserade också ryssarne där under sorgeåret 1719, då en del
av deras flotta härjade i Stockholms södra skärgård. Ett flertal mycket
förfallna s. k. ryssugnar utmärka än i dag fiendens bivackplatser. Från
ännu senare tid finnas lämningar av skansar med kanonbatterier samt
andra befästningar.
