378 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

det nog, som Nordström säger, »dunkla områden i konungens
själ, där Lejonprofetians föreställningar kunnat slå rot».

Alltnog: Gustav Adolf stod nu på Tysklands jord, redo att
börja det stora värv, som måste te sig omöjligt för den, som
med kallt kritisk blick mätte-hans och hans motståndares
resurser. Men de folkskaror, som nu strömmade honom till
mötes, de trodde ändå på honom. Hade icke hans ankomst
inträffat just på hundraårsdagen av Augsburgska bekän-
nelsens överlämnande till kejsar Karl V?

Rörande var de stackars landsflyktiga böhmiska protestan-
ternas förtröstan till den svenske konungen. Många av dem
hade strömmat till hans fanor genast vid svenskarnes land-
stigning på tysk mark. Flere förmögna böhmare utrustade
på egen bekostnad hela kompanier och ställde sig i spetsen för
dem till Gustav Adolfs förfogande. Vid sina andaktsstunder
brukade de landsflyktiga sjunga ett par sånger med anropande
om den Högstes bistånd åt deras hjälpare från Norden. En
av dessa böner bär titeln »Sång till den svenske konungen och
hela hans armé med bön om Guds fienders näpst».

Bland Schlesiens protestanter hålles Gustav Adolfs minne
än i dag högt i ära. I Teschengebietet påträffar man litet var-
städes i bondstugorna bilden av hjältekonungen. Här för-
mäler sägnen, att han tillsammans med sina krigare sover
inne i ett berg. Men en gång, då den evangeliska tron är i
fara, skola de vakna och utkämpa en väldig drabbning. Där-
efter skall Gustav Adolf regera över hela världen och fred
och endräkt råda överallt. »När den svenske konungen kom-
mer, ställer han allt till rätta», säger folket i dessa trakter.

moln och skymde dem bägge för hans åsyn. Konungen blev högeligen
förfärad men fattade nytt mod, när molnet skingrade sig, ty då var
örnen försvunnen, och lejonet stod ensamt kvar på den solbelysta
himmeln.

Om en liknande syn säges Gustav Horn, konungens berömde general,
ha berättat. Det var en natt, då Gustav Adolf, åtföljd av Horn och
några andra, inspekterade det svenska lägret vid Närnberg. De sågo
då allesammans i den klara luften en flygande örn, som angrep ett stort
lejon. Andra lejon kommo också dit, men de visade ingen lust att del-
taga i kampen. Gustav Adolf vände sig då till sina följeslagare och
sade: »Sågen I synen?» — »Ja», svarade de. Då yttrade konungen:
»Jag ser, att mina bundsförvanter överge mig och icke vilja inlåta sig
i kamp med örnen. Men däråt är intet att göra. Vi furstar ha blott ati
modigt handla och hålla ut. Gud förbarme sig över migl»
