SLAGET VID BREITENFELD. 383

Kirkholm kastade länge sin mörka skugga över det svenska
krigsväsendet, tills Gustav Adolf kom och med honom upp-
ryckningens tid. Sina lärospån i krigskonsten hade han till
en början gjort i den nederländska skolan, vars taktik utmärk-
tes av större smidighet än den spanska. Men allt efter som
konungen gjorde sina personliga erfarenheter i fält, omsatte
han sina lärdomar för sitt
eget behov i en rent svensk
taktik, som bättre lämpade
sig för an fall än både den
spanska och den nederländ-
ska. För de bägge senare var
det nämligen ett utmärkande
drag att undvika anfall och
hålla sig på defensiven, att
huvudsakligen lägga an på
att utmatta fienden. Den
tidens krig hade nästan för-
vandlats till en kamp om
befästa platser, ja själva fält-
slagen fingo karaktären av en
kamp mellan levande fäst-
ningar. Här kom Gustav
Adolf med något helt nytt.

+ +

Skildringen av sachsarnes flykt [sid. 135 (124) st. 2 fr. o. m.
andra meningen] ändras sålunda: De granna krigarne ut-
härdade den första anfallsstöten, men vid den andra greps
fotfolket av panik och »tog kompanivis till fötters», för att
använda Gustav Adolfs ord. Ett par sachsiska kavallerirege-
menten höllo däremot stånd vid svenskarnes sida. På flykten
plundrade det sachsiska infanteriet både sin egen tross och
en del av den svenska. Kurfursten drogs själv med i flykten,
som ej upphörde förrän två mil från slagfältet.
