386 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

En episod från Gustav Adolifs vistelse
i Mainz.
Sid. 151 (138) efter st. 1.

En gång var det en stor bankett, i vilken alla deltagarne
voro utklädda. Vad de skulle föreställa avgjordes genom lott-
ning. Konungen var utklädd till borgare och drottningen till
tjänstflicka. Böhmens protestantiske konung, den landsflyk-
tige »vinterkonungemn», som i början av trettioåriga kriget
blivit besegrad och fördriven från sitt land av Tilly, befann
sig också bland gästerna. Han var utklädd till jesuit. Gustav
Adolf hade mycket roligt åt den långa, magra gestalten i den
svarta dräkten och sade skrattande till en annan av gästerna:
»Det är ingen, som gör sin roll så naturligt som kungen av
Böhmen.» Efter måltiden dansades det. Konungen lät då
spela upp en folkdans och dansade den med en fröken von
Solms, som var utklädd till narr. Här var det synbar livs-
glädje: »Han dansade med höga luftsprång på bondmaner.»

Tänkte Gustav Adoli bli kejsare?
Sid. 152 (139) st. 2 fr. o. m. r. 8.

En mycket diskuterad fråga är den, huruvida Gustav
Adolf haft tanke på att i händelse av slutlig seger kröna sitt
verk med kejsarkronan. Beundrande vänner och bunds-
förvanter uppmanade honom därtill. De tyska kurfurstarne
ansågo det redan efter hans seger vid Breitenfeld som en själv-
klar sak, och Johan Georg erbjöd honom ju i första förtjus-
ningen över att det hotande nederlaget förbytts i seger sin
hjälp att bli tyska rikets härskare. Även de svenska diplo-
materna tyckas allmänt ha haft den uppfattningen, att Gustav
Adolf en gång skulle taga det steget. Helt säkert var konungen
ej främmande för den tanken, att han kunde ha behov av
kejserlig makt och myndighet för att med tillbörlig kraft
kunna hävda sin överhöghet över de tyska furstarne. Därpå
tyder följande yttrande vid en rätt skarp förhandling med
