KÄTTARKONUNGENS DÖD. 391

anekdoten är endast den, att den första mässan i anledning av
dödsfallet anordnades i sådan hast, att den utfördes utan musik och
utan Te deum. Detta väckte en del förvåning, isynnerhet bland de
båda katolska huvudmakternas, Tyska rikets och Spaniens, beskick-
ningar.

Nu fanns det i Rom en mycket fantasifull italiensk diplomat, som
representerade hertigen av Modena. Sannolikt har någon medlem av
kejserliga eller spanska legationen för honom uttalat sitt missnöje med

Gustav Adolfs kyller. Gåva från Österrike 1920 som uttryck
för dess tacksamhet för vad vårt folk gjort för de
österrikiska krigsbarnen.

påvens tillvägagångssätt, och genast var hertigens sändebud färdig
att sätta sig ned och delge fursten den pikanta nyheten. Troligen
gjorde han det med nöje, ty han var ingen vän av Urban VIII och hans
släkt. Han berättade, vad som hänt, och tillade bl. a. den reflexionen,
att påven hela dagen varit orolig och vid dåligt lynne.

Denna diplomatiska skvallerkrönika kom vid mitten av 1800-talet
i händerna på den begåvade och mycket uppburne men alltför fantasi-
rike kulturhistorikern Gregorovius, som broderade ut den ytterligare
med sådana subjektiva funderingar som denna: »Kanske gällde denna
mässa blott den hjältes själaro, över vars förtidiga bortgång Urban
sörjde.»

Hade emellertid hertigens av Modena beskäftiga sändebud blott
väntat en dag med rapporten till sin regering, så skulle han ha hunnit
att med egna ögon se otvetydiga bevis på Urbans »tacksamhet och
glädje över budskapet om svenske konungens död» — de citerade orden
stå att läsa i den påvlige ceremonimästarens minnesbok. Dagen efter
