GUSTAV ADOLFS EFTERFÖLJARES FREDLIGA FÄLTTÅG. 395

tid gåvo både smålänningar och dalkarlar upprepade gånger
konungen mycket att skaffa genom sin hotfulla hållning mot
adelsmän och fogdar och sin opposition mot dryga skatter
och utskrivningar. Till Dalarne måste Gustav Adolf själv
flere gånger bege sig för att tala förstånd med allmogen.

Men det tumult, som utbröt i Västbo härad på våren 1616,
var dock enastående i sitt slag. Vid den tiden skulle den
ovannämnde fogden Lars Anderssons syndaregister nagel-
faras på tinget under ledning av den gamle beprövade härads-
hövdingen Olof Hård af Segerstad. Allmogen var ovanligt
talrikt församlad och stämningen mycket hotfull. Från bön-
derna hördes rop, att om ej fogdens mål avdömdes först, så
ämnade de göra hemgång på hans gård. Och när de fingo höra,
att Lars Andersson själv icke var närvarande, vände sig deras
yvrede mot hans skrivare, »den tjuven», som påstods vara del-
aktig i fogdens bedrägerier. Häradshövdingen sökte emellertid
lugna dem och uppläste med hög röst myndigheternas brev
med förmaningar i samma anda. Men då fick han från menig-
heten till svar: »Det brevet giver vi sju tusen djävlar.» Och
så började man med yxa och andra redskap gå löst på tings-
byggnadens väggar. »Då sprang skrivaren under bordet och
satte sig mellan Olof Hårds ben.»

Men bönderna »ville skjuta honom mellan Olof Hårds ben.
Då lade välborne Olof Hård sina bössor på bordet och sade:
”Vilken honom skjuter, honom skall jag strax lägga bredevid.'»
Men häradshövdingen fick endast spotska ord till svar, sådana
som: »Vi hava intet att vedervåga, ty de hava tagit oss
ifrån allt det vi ägde.» I nästa ögonblick hade den ursinniga
folkhopen ryckt till sig fogdeskrivaren och gjort processen
kort med den hatade mannen. Häradshövdingen fann nu
rådligast att försvinna genom fönstret.

När denna händelse berättades för konungen, tog den ho-
nom mycket hårt. Han skall ha bedyrat, att han ej ämnade
låta kröna sig med Sveriges krona, förrän full rättvisa blivit
skipad. Den unge fursten gick nu fram med en blandning av
kraft och mildhet, som vittnar om en ovanlig mognad hos en
22-åring. Han beslöt att låta hålla rättarting i Jönköping
och själv tillsammans med Axel Oxenstierna övervara rann-
sakningen. Där dömdes anstiftarne av upploppet till stegel
och hjul, några mindre brottsliga till fängelse och straffarbete,
