398 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

ning. Resultatet blev också alltför ofta en svår missräkning.
I själva verket betydde en stadsgrundning på den tiden »ofta
ingenting annabt;, säger Eli Heckscher, »än att bönder bytte
ut sitt gamla hemman mot ett nytt, som kronan tillhandahöll
dem på en plats, som fick namnet stad. En nygrundad stad
utan jord för odling och bete var nämligen helt enkelt en
omöjlighet. Norrtälje hade ännu år 1803 hela 180 tunnland
åker och skördade så sent som 1847 620 tunnor säd och 175
tunnor potatis.» En minst lika stor roll som åkerbruket
spelade boskapsskötseln. Flere kuststäder voro egentligen
att betrakta som fiskelägen. Några djupgående förändringar
i det svenska samhället medförde sålunda anläggningen av
ett trettiotal nya städer ej på länge.

Ett lysande undantag blev däremot rätt snart G ö t e-
borg. Denna stad, som danskarne förstört under kriget,
återuppbyggdes, »men icke på Nya Lödöses brända tomter
utan på vattensjuka ängar, där ingen hade drömt om att se
en stad resa murar av trä och sten» — för att tala med stadens
senaste och utan jämförelse grundligaste historiograf, Helge
Almquist. På den nya platsen fanns det nämligen djupare
vatten och bättre hamnutrymme. Men innan den unga staden
hunnit kanaliseras och dräneras, var den naturligtvis ytterst
ohälsosam att bo i, och dödslängderna från Göteborgs första
tid ge oförtydbara bevis därpå.! Stadens inbyggare kämpade
sig dock igenom den svåra tiden i kraft av sin förtröstan på
deras stads livskraft. Det var sådana ideella makter, som höllo
utvecklingen i gång och gåvo det unga samhället uppsving.

1 Den flitige forskaren i Göteborgs historia Wilhelm Berg har bl. a.
följt tolv familjers öden under 1600-talets förra hälft och funnit,
att av deras sammanlagt 67 barn avledo ej mindre än 49 i den tidigare
barndomen, och av de återstående 18 var det endast några få, som
uppnådde mogen ålder. Somliga släkter dogo ut, trots stor barnrike-
dom, så att de gamla namnen från Göteborgs grundläggning försvinna
det ena efter det andra redan under slutet av 1600-talet och början av
det följande seklet. »Hetsiga febrar» och smittkoppor härjade fruk-
tansvärt i det osunda klimatet.

Till de bedrövliga ohygieniska förhållandena medverkade också
vanan att samla allt slags orenlighet i sten- eller brädklädda gropar på
själva tomterna och när en grop blev full, täcka över den med jord
och gräva en ny. Boningshusen stodo därför ofta i pölar av latrinvatten,
som t. o. m. trängde in i husens källare. Flere dylika latringropar
anträffades ännu på 1800-talet vid nybyggnader på gamla tomter.
