MINNESMÄRKEN FRÅN KOLONISATIONEN I NORDAMERIKA. 405

Det var också för mycket begärt, att de svenska prästernas
krafter skulle räcka till både för att missionera bland de
nomadiserande indianerna och att organisera och sammanhålla
de på ett vidsträckt område kringspridda svenskarne, omgivna
som dessa till på köpet voro av allehanda främmande tros-
bekännare. Etfter tre års arbete var t. ex. Rudman! lungsiktig
och alldeles förbi »dels av det främmande klimatet, dels av
övermåttan drygt arbete och oändeligit ridande sent och bit-
tida».

Om det alltså ej lyckades att göra indianerna till kristna,
finns det dock flera bevis på att de tyckte om de våra. Ett
påtagligt sådant gåvo de vid den svenska kolonins undergång
år 1655. Då blev skansen Kristina belägrad av holländarne,
vilka ägde grannkolonin Nya Nederland. Med de holländska
nybyggarne hade de svenska kolonisterna redan förut esom-
oftast legat i tvist. Den svagt bemannade skansen blev slut-
ligen tvungen att kapitulera. Emellertid drogo indianerna
ett streck i räkningen genom att uppträda till sina vänner
svenskarnes hjälp. De bröto in i den holländska kolonins
huvudstad, Nya Amsterdam (nuvarande New York), brände,
plundrade och slogo ihjäl ett hundratal personer. I förskräc-
kelsen erbjöd då den holländske guvernören sin svenske kollega
att återfå fort Kristina och dela landet med holländarne på
villkor av ett förbund mot indianerna. Men svenskarne av-
slogo »det nesliga anbudet», ty de ville ej »inveckla sig uti hat
och örlig med de vilde». Dessutom voro de efter holländarnes
plundringar så utarmade, att de »hade måst i elände försmäkta
och kristnom så väl som vildom därute till ett spektakel suttit>.
Nya Sverige med dess 368 inbyggare införlivades då med Nya
Nederland.

Ett par minnesmärken från den första kolonisa-
tionen i Nordamerika.
Sid. 237 (207) sist och 254 efter st. 2 (223 efter st. 4).

Kring fortet Kristina växte det upp ett litet samhälle, som
fick namnet Kristinehamn. På dess forna plats ligger nu staten
Delawares huvudstad, Wilmington, där en svensk kyrka från

1 Bd III: 252 (222).
