410 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Adolf kungöra i Östergötlands, Närkes och Värmlands bergs-
lag, att erfarna bergsmän kunde påräkna goda förmåner,
både fri jord och flere års skattefrihet, om de ville flytta till
Taberg och bryta malm där. Snart överlät konungen det
där belägna kronobruket på ett bolag, bestående av fyra bor-
gare i Jönköping. År 1630 voro åtminstone en masugn och
tre hammarsmedjor i gång vid Taberg.

Men snart hördes klagomål från den nya bergslagen över att
Tabergsmalmen hade ringa järnhalt och var svårsmält. Däri
ligger också förklaringen till att den aldrig fått någon större
användning.

Kengisbruken.
Sid. 264—266 (239—9241).

Abraham Momma-Reenstierna dog icke 1709 utan redan
1690. År 1717 blev Kengis” bruk utplundrat och nedbränt av
ryssarne.

Under 1700- och 1800-talens lopp övergick Kengisbruket
från det ena bolaget till det andra utan att någonsin bära sig.
Vid mitten av 1800-talet övertogs det av en enskild person.
År 1879 ödelade en eldsvåda det mer än två sekler gamla
järnbruket. Ännu leva dock i trakten av bruket några smeder,
vilka till största delen härstamma från Värmlands och Dalar-
nes bergslag och bära namn sådana som Stålnacke, Mört och
Strålberg.

Nasafjäll och andra silverberg.
Sid. 266—267 (241—242).

Redan Gustav Vasa, framsynt som han var på alla möjliga
områden, hade sina aningar om Norrlands slumrande millioner.
År 1544 skriver han exempelvis till sin fogde i Medelpad och
Ångermanland, att han skulle låta »rannsaka, om där icke
fanns något malmberg. Vi skole dock aldrig annat tro, än
att där finnes ju sådant, var man vill fliteligen rannsaka där-
efter.> Mot slutet av 1500-talet kommo meddelanden från
Norrland om en och annan nyupptäckt malmförekomst.
På grund därav sände regeringen i början av 1600-talet ut
malmletare dit. År 1613 t. ex., då det framför allt gällde att
