JOHANNES MESSENIUS. 423

»Disa». Och hur otymplig och stelbent pjäsen än var, hur
knagglig och tungrodd än versen, så gjorde skådespelet stor
lycka inför den talrikt församlade Upplandsallmogen. Den
plumpa tonen slog an på detta enkla och råbarkade audito-
rium, och författaren och hans skådespelare blevo populära
i vida kretsar. Messenius lät också sina studenter roa sig
med dans och öva sig i fäktning. Och så hade han den trevliga
egenskapen att se genom fingrarna med ungdomens självs-
våld. Ty att vinna popularitet var alltjämt den egenkäre
mannens a och o. Det lyckades han också göra i så hög grad,
att flere av Rudbeckius” lärjungar sveko sin mästare och
övergingo till Messenius.

Det bråk, som därmed började mellan hans och Rudbeckius”
lärjungeskaror, nödsakade slutligen regeringen att förflytta
de bägge stridstupparna till andra verksamhetsfält. Men
Messenius kunde ej låta bli att ge sig in i förbindelser med de
polska jesuiterna och blev därför — ehuru på mycket lösa
grunder — misstänkt för landsförrädiska stämplingar. De
oskyldigaste saker tyddes till det värsta, och straffet blev
fruktansvärt. Trots bevekande böner och knäfall dömdes
den store vetenskapsmannen år 1616 att framsläpa sitt liv
som fånge å det dystra Kajaneborg i Finland. Här, långt
borta i ödemarken, fick han tillbringa tjugu år inom lås och
bom »i ett trångt, vått, skitigt och stinkande fängelse, där
dagen syntes genom väggarna». Beskrivningen är fångknek-
tarnes, vilka rördes till medlidande och på fångens anhållan
uppsatte en skrivelse, vari hans fruktansvärda lidande skildra-
des. Hans barn var man obarmhärtig nog att taga ifrån honom
av fruktan för att han skulle »instruera dem uti den papistiska
religionen och de således bliva av honom förförde».1 Övergiven

1 Papist blev i alla fall den äldste sonen, Johan Arnold Messenius,
som vid fjorton års ålder plötsligt lämnade Uppsala universitet, därför
att han råkat begå vådadråp på en student, och tog sin tillflykt till
Polen. Två år därefter kom han tillbaka till Sverige i syfte att spionera
för en polsk magnats räkning men häktades och inspärrades på Keks-
holms fästning, där han fick sitta i fjorton år. Vid förhöret hade han
bl. a. bekänt, att hans far var jesuit, och »att han var konungen i Sverige
intet god>.

Men allt går igen: Johan Arnold Messenius skulle en gång få låta sitt
liv på schavotten till följd av en bekännelse, som h ans son Arnold
i sin tur avgivit om fadern. Det var år 1651, som »Guds rättvishet»
— såsom han själv lär ha erkänt — sålunda drabbade honom.
