424 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

var den arme fången av alla utom sin energiska och »martia-
liska» hustru, den handfasta och alltjämt lika stridslystna
Lucia Grotthusen, som han i tacksamhet givit namnet »den
yppersta maka».

Kroppsligen bröts Johannes Messenius ned, så att han ej
utan hjälp kunde ta ett enda steg, men hans själ höll sig allt-
jämt spänstig genom arbetet på den stora svenska rikshistoria,
hans »Scondia illustrata», vari han tecknade Sveriges öden
alltifrån den tid, då Noaks sonson Gog flyttade över till
Norden, ända till Gustav Adolfs tronbestigning. Ett rikligt
arbetsmaterial stod till hans förfogande, ty med regeringens
tillstånd hade han medfört massor av akter och krönikor
till sin förvisningsort. I dessa folianter fann hans själ ständig
näring för sin vetgirighet.t Och tröst fann han i den fasta för-
vissningen, att hans Scondia skulle bära hans namn till den
senaste eftervärld. I en nådeansökan till Kristinas förmyndar-
regering säger han stolt, att han »förfärdigat ett sådant verk,
som aldrig tillförene i Sverige sett är».

»Scondia illustrata» är också en helt annan andas barn
är samme författares smädedikt »Retorsion och gensvars
dikt>, En genomgående strävan att finna sanningen och
att göra även fiender rättvisa kännetecknar Messenii stor-
verk. Här framstår han som en verklig vetenskapsman, den
främste i vårt land på sin tid. Att han ägde den sanne veten-
skaplige forskarens lidelsefulla hänförelse för sin uppgift,
det har han bevisat genom att med obruten arbetslust ge-
nomlida sitt tjuguåriga martyrium. Ett ovedersägligt bevis
har han därigenom givit på en beundransvärd idealism, som
breder ett försonande skimmer över mannens många svag-
heter som människa.

På nyåret 1636 öppnades äntligen fängelsets portar för den
store hävdatecknaren. Regeringen hade givit honom tillstånd
att vistas på fri fot i Uleåborg. Där dog han i november
samma år, 56 år gammal.

1 Betecknande för mannens kärlek till gamla böcker är en i och för
sig obetydlig episod från hans färd till fängelset i Kajaneborg: när han
på vägen dit vistades i Vasa, gjorde han en där boende familj en värde-
full tjänst, för vilken man erbjöd honom en stor silverbägare som
ersättning. Men Messenius utbad sig i stället »en gammal skriven

pergamentsbok>, ty den »värderade han högre än all den kvarlåtenskap,
där eljest fanns».
