DOMKAPITELSPROTOKOLL FRÅN RUDBECKIUS” BISKOPSTID. 425

Ur domkapitelsprotokoll från Rudbeckius”
biskopstid.
Sid. 313 (271) efter st. 2.

En förhärdad syndare måtte den Gagnevsbo ha varit, som
»gjorde löje åt sin kyrkotukt» och därför dömdes att böta två
daler till domkyrkan. Av mera känsliga syndare voro de
kyrkliga straffen så fruktade, att många stackare sade sig
hellre vilja gå i döden än inställa sig till rannsakning inför
domkapitlet; och det hände, att de felande togo sitt liv eller
Kotade att taga det, därest de dömdes att sitta i stocken eller
stå i vapenhuset och skämmas.

För de förmögna var saken enklare, ty de kommo i ej alltför
svåra fall undan med böter. Man frågar sig, vad skillnaden
egentligen var mellan detta och den romersk-katolska kyrkans
avlatskrämeri. Kyrkans faktiska hänsynstagande till personen
är i själva verket barn av samma anda, som talar ur ärkebiskop
Leneus” ord anno 16438, att »åtskillnad bör vara emellan herrar
och bönder, såväl med deras jordefärd, som méedan de äro i
liveb. Av Rudbeckius” visitationsprotokoll framgår också
otvetydigt, att han på sina visitationsresor mottog s. k.
»allmosor», vilka i själva verket voro böter för begångna syn-
der. »Allmosorna» voro av mångskiftande slag: björn-, räv-
och mårdskinn, kopparkärl, takspån, vagnshjul och många-
handa andra naturaprestationer. De pengar, dessa varor
sedan inbragte, kommo bispens fattighus till godo eller an-
vändes till reparationer av kyrkor och skolor, avlöning av
lärare m. m.

Ännu långt in på 1800-talet hände det att kyrkofolket upp-
byggdes med åsynen av medmänniskor som sutto i »gapstoc-
kem». Först 1841 avskaffades stockstraffet.
