428 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

historier om hennes elakhet kunnat komma att vidlåda den
märkliga fruns minne? Det är en vanlig företeelse, att folk-
sägnerna ge en mycket ensidig bild av de historiska personerna.
De stanna vid några få av deras egenskaper och överdriva dem,
stundom ända till karikatyr. Faktiskt har Margareta Huit-
feldt varit en ovanligt driftig kvinna, som genom förmånliga
köp och utlåning av pengar närapå fyrfaldigat sitt möderne-
arv. Och man tar nog ej fel, om man säger, att affärssinnet
hos henne, liksom t. ex. hos gamle kung Gösta, ej sällan gick
över till snikenhet. Ett häftigt lynne har hon nog också haft
— alldeles som den store landsfadern. Dessa hennes fel ha i
eftervärldens hågkomst småningom fördunklat hennes goda
egenskaper och i folkmedvetandet skapat en vrångbild av
hennes verkliga jag. Hur skulle hon — menade man —
ha kunnat bli så okristligt rik, om hon inte hade varit ett hår
av Hin? Och på henne ha de tusentals åborna på de Huit-
feldtska gårdarna säkerligen samlat sitt hat över det förtryck
och den utsugning, som bedrivits före hennes tid av hennes
förfäder på Stora Sundsby och efter hennes död av hårda och
oredliga gymnasiefogdar. Hennes förfäders namn äro glömda,
gymnasiefogdarnes likaså, men Margareta Huitfeldts namn
lever, därför att det är förknippat med den berömda stiftelsen.
Kring detta namn har generationers ovilja därför samlat sig.
Och ändå har hon gjort vad hon förmått till förekommande
av fogdeförtryck. Hon har nämligen i sitt testamente för-
-;adit godsens förvaltare att öka åbornas pålagor eller på något
”Aict förtrycka dem.

Litteratur: H. Fröding, Biografiska studier från skilda

tider.

Vilhelm Cederschiöld, Sant och osant i
folksägnerna, kr. 2: 75.

x +
+

Beträffande »en lyckoriddare» [sid. 331—340 (287—296)]
hänvisas till den sid. 443 anförda nya litteraturen om Wi-
vallius.
