KARL GUSTAV WRANGELS FÄLTTÅG 1646—48. 431

straffades med en dags fängelse, i svårare fall med att i sex
timmar »rida trähästem», avbasas med »trätampen i slotts-
porten» eller i vissa fall med avsked.

För ämbets- och tjänstemännens arbete voro alltså nor-
merna fasta, men med deras avlöningar var det si och så.
Långa tider under 1600-talet fingo de ut blott en mindre del
av lönen! och »blevo allenast med restsedlar betröstade». Till
stor del måste de leva på sportler, och regeringen hade intet
annat att göra än se genom fingrarna med det inrotade miss-
förhållandet.

Karl Gustav Wrangels fälttåg 1646—48.
Sid. 438, 440 (383, 385).

På Torstenssons inrådan övergav Wrangel Böhmen, som
nu var utsuget, och flyttade krigsskådeplatsen till sydvästra
Tyskland, där han förenade sig med fransmännen. Både
svenska och franska regeringens intresse inriktade sig nu
mera övervägande på de pågående fredsförhandlingarna, vilka
Torstenssons segrar satt fart i. Krigét fick komma i andra
hand och gick huvudsakligen ut på att under försiktigt akt-
givande på fienden söka bevara de fördelar, man vunnit.
Några stora fältslag var det ej längre fråga om. Genom ett
olyckligt slag riskerade man ju att förlora allt vad man med
möda tillkämpat sig. Den väpnade makten användes huvud-
sakligen som ctt hot för framtvingande av bästa möjliga
fredsvillkor. Denna försiktigare krigföring berodde dock ej
blott på politiska skäl utan framtvingades även av eko-
nomiska orsaker: en penningbrist, som alltmer försvårade
underhållet av legosoldaterna.

De förenade svenska och franska arméerna hemsökte först
Bayern och tvingade kurfursten att ingå stillestånd samt att
skilja sin armé från kejsarens. Därefter ryckte de mot Öster-
rike igen. Men på våren 1648 sände Wrangel sin underbefäl-

1 Av bevarade akter framgår exempelvis, att en av kanslisekrete-
rarne under åren 1642—1647 ej fick ut mer än en knapp fjärdedel av
den avlöning, han hade rätt till.
