434 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

hade hon ett behov av att kasta alla konventionella fördomar
överbord och visa sig sådan, som hon verkligen var. Någon
har också kallat henne »den första frigjorda svenskan».

Det finns många ovedersägliga bevis på den ärlighet, med
vilken den märkliga kvinnan gick till rätta med sitt eget jag.
Så yttrade hon exempelvis under sitt besök i Frankrike 1656!
till en uppvaktande fransk hovman: »Man har berättat mycket
ont om mig i Frankrike, men man har också haft en hel del
gott att säga om mig. Nu skall man komma att göra mig
rättvisa i såväl det ena som det andra fallet. Och man skall
få se, att det finns varken så mycket dåligt eller så mycket
gott hos mig, som man har sagt.»

Hennes beslut att avsäga sig kronan
sid. 506, 462, 508—511 (450, 406, 452—455)

föranleddes delvis av att hon ledsnat vid regeringsärendena.
Men på sid. 506 (450) bör 3:e meningen utgå. Magnus Gabriel
De la Gardie får nämligen icke anses som någon vederhäftigare
sagesman, när det gäller Kristina. Och för övrigt är det att
märka, att händelsen skulle ha inträffat under Kristinas allra
sista regeringstid, då hon var upptagen av de mångahanda
bestyren med tronavsägelsen.

De avgörande skälen för Kristinas tronavsägelse voro
emellertid hennes motvilja mot äktenskap och hennes böjelse
för katolicismen.

Svenska folket ansåg det som en självklar sak, att den rege-
rande drottningen skulle skaffa sig ett manligt stöd. Särskilt
bar det gemene man starkt emot att regeras av en fröken.
På 1638 års riksdag framförde också bondeståndets talman
en önskan till drottningen, att hon snart måtte få »en
hög, stormäktugan, väldugan ungan förste och herre». Kri-
stina kunde ej förbli döv för folkets röst. Men hon ämnade
icke falla till föga för den.

Till Kristinas sympatier för katolicismen bidrog i hög grad
hennes bekantskap med Cartesius, tidens störste filosof.
Honom lyckades hon övertala att komma till Stockholm,

1 Bd III: 526 (470).
