446 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

dugande inhemsk arbetarstam. Den allmänna penningbristen
i landet gjorde också hans företag bekymmersamt. På gamla
dagar klagade han: »Jag var i Livland en välmående man
men lät förmå mig att övergiva min blomstrande rörelse där.
Nu på min ålderdom, då jag hemsökes av kroppslig svaghet
och redan står med ena foten i graven, får jag djupt beklaga,
alt jag så illa sörjt för de mina.» Alla motigheter till trots
höll Rademacher dock ut, och hans »nobla verk» arbetades
småningom upp till att bli medelpunkten för den svenska
järnförädlingen. Än i dag fortgår »rademakeriet» i de två
smedjor, som nu finnas kvar från grundläggarens dagar.

Lasse Lucidor.
Sid. 622 (598) sista raden — 624 (560) st. 3, r. 2.

Det var i egenskap av förmyndare för Lasse Johansson, som
Karl Gustav Wrangel tog sig an honom. Men det påstods också,
all riksamiralen, som var känd för sin svaghet för kvinnor.
skulle vara Lasse Johanssons verklige far. Ynglingen fick
studéra i Greifswald och Leipzig och någon tid i Uppsala och
erhöll en mycket god bildning. Under utländska resor för-
värvade han mångsidiga språkkunskaper. Någon äventyrare
eiler rucklare var Lars Johansson icke — snarast får han
betecknas som en opraktisk drömmare. En tid tycks han ha
varit medlem av någon kringresande skådespelartrupp, och
år 1664 kom han hem i sällskap med en sådan men övergav
snart yrket. Namnet Lucidor har han troligen tagit sig under
sin verksamhet i Thalias tjänst.

Vida sia återkomst till Stockholm fick han uppleva den skam-
men, att hans båda yngre bröder på grund av upprepade
tjuvnadsbrott och ohjälplig vanart exporterades den ene till
Väst-, den andre till Ostindien. Lars själv ansågs däremot
ännu ge gott hopp om sig, men brödernas olycksöde grep ho-
nom djupt, och av ren skygghet kom han sig ej för med att
riktigt anstränga sig för att få någon syssla. Därför råkade
han snart i svår fattigdom, och så måste han söka sitt levebröd
som språklärare och översättare samt för övrigt trampa till-
fällighetspoetens törnbeströdda stig.
