SIKEINER OCH TATTARE. 473

årskrönika, ger en blixtlik belysning av det tillstånd, som
rådde i dessa stadsdelar. En dag i början av maj 1681 kom
landets egen konung, Karl XI, i sin vanliga enkla dräkt
ridande från Kungsör in i sin huvudstad genom Norra tullen,
som på den tiden låg strax väster om nuvarande AdolfiFred-
riks kyrka. Då rusade ett tiotal »lose Bubemn»! från det när-
belägna Barn- och tukthuset mot honom; och notisen tillägger,
att kung Karl var »i en högst farlig rencontre»”. Han och
hans följeslagare måste med värjan formligen kämpa sig
fram bland pöbeln.

Episoden har vwvisserligen aldrig föranlett någon officiell
undersökning, men det finns knappast någon anledning att
betvivla sanningsenligheten av vad den ansedda krönikans
korrespondent inberättat.

Sikeiner och tattare.
Sid. 55—56 (45—46).

I mer än fyra sekler har det oregerliga vandringsfolket
varit en skräck för de bofasta i vårt land. Från India land
blevo zigenarne en gång fördrivna, och sedan dess hemsöker
vandringsfolket alla kulturländer som parasiter. År 1512
kommo de hit, men länge dröjde det ej, innan man vidtog åt-
gärder för att bli dem kvitt. Orden »zigenare» och »tattare»
framkallade redan på den tiden minnen av påträngande tig-
gare och spåkäringar, av marknadsskrål och hästskojare, av
stölder och slagsmål med snabba slidknivar. En och annan
svartögd Singoalla skymtar också i vandringsfolkets svenska
hävder. Av zigenarnes blodblandning med de vita kommo
tattarne, och även de ha oron och vandringslusten i blodet.

År 1550 kungjorde Gustav Vasa, att »tattarne» måste inom
en viss tid ha lämnat landet. I annat fall skulle de straffas
»till liv och gods utan all nåder», och sedan har det ej fattats
stränga förordningar mot zigenare och tattare. Men ända
till den dag som är har det ordnade samhället visat sig oför-

2 Ligapojkar.
2 Ett franskt ord, som uttalas rangkångtr och betyder möte,sam-
mandrabbning.
