476 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

kust. Den var på sin tid en av de bästa i Europa. Men svårt
var det att få glas, som stod emot stormar och hagelbyar. År
1841 fick Karlstens fyr sin första kamrat i en modernare fyr
på Vinga, och följande år ytterligare en, på Hållö utanför
Smögens fiskeläge. År 1868 efterträddes fyren på Karlstens
fästning av Hamneskärs fyr ute på Pater Nosterskären.

De äldsta kända från början svenska fyrarna äro Sandhamns
vid östra och Landsorts vid södra inloppet till Stockholms
skärgård. Hur gamla de där befintliga fyrbåkarna av trä
med en fyrpanna på toppen voro, vet man ej, blott att de
bägge i slutet av 1660- och 1670-talen genom amiralitetets
försorg ersattes med båkar av sten. Fyrpannorna eldades på
bägge platserna med stenkol. En vanlig primitiv fyranord-
ning från samma tid var annars den s.k. vippfyren med
fyrgryta eller fyrpanna på en väldig balansstång, som i sin
andra ända var med tåg fastgjord i marken. Det kunde kosta
tusen lass ved eller motsvarande mängd kol om året att
hålla en dylik fyr lysande.

Mera systematiskt tycks Karl XI:s regering ha sörjt för
dykarnes hantverk, och möjligen var ett statsingripande
här mera oundgängligt, om något skulle uträttas. Vissa all-
männa privilegier för upptagning av sjunkna föremål från
sjöbottnen utfärdades 1663 och 1682 men fingo föga bety-
delse. Men tio år därefter tillkom ett verkligt dykerikompani
under generalguvernör Rutger von Aschebergs medverkan.
Det fick monopol på att längs västkusten »genom dykande
bärga förolyckade farkoster, gods och varor emot billig och
lag likmätig bärgarlöm». År 1729 privilegierades ett annat
dykerikompani för Östersjökusten. Bägge bolagen blevo
naturligtvis föremål för alla vrakplundrares hat, och deras
verksamhet har också blivit mycket olika bedömd, beroende
framför allt på att det så lätt blev tvister om bärgningslönen.
Men kompanierna ägde bestånd, fast i skiftande former,
ända till 1831, då näringen i fråga frigavs.
