478 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

bok, som skrevs strax efter Åbo brand 1681 av en därstädes
studerande västmanlänning Gabriel Wallenius. I en ömsom
tröstande, ömsom straffande predikoton fastslår han, att elds-
vådorna främst bero på Guds vilja, men framhåller också, hur
folk genom sin vårdslöshet bidrager till dem. Han beskriver,
hur stadens borgare bruka »fara gata upp och utföre, det ena
huset in, det andra ut, med sina brinnande bloss och pärtor»;
ja vad än »skräckeligare är: skall pigan gå och stilla boskapen,
skall hon gå efter ett fång ved, så går hon in i hö- och ved-
boden, tager hö och ved i famnen, men pärtan, efter hon intet
då kan hava den i handen, sätter hon i mun».

Vikten av att genom regelbunden sotning förekomma
soteld kom man endast småningom till allmän insikt om.
Göteborg fick t. ex. först år 1666 sin förste skorstensfejare,
»sotegubbe», såsom han kallades.

&

Lång och mödosam är den väg, som vårt brandskyddsväsen
haft att vandra fram mot sin nuvarande höga ståndpunkt.
Den avgörande väckelsen kom först med den stora Sundsvalls-
branden 1888, då nästan hela staden lades i aska, värden för
30 millioner kronor förstördes och 9,000 människor blevo hus-
villa. Sedan dess ha emellertid nya brandorsaker kommit till,
särskilt genom de elektriska anläggningarna, som blivit ytterst
eldfarliga, ifall ledningarna göras slarvigt, såsom tyvärr ofta
är fallet. I medeltal hemsökes vårt land nu för tiden av tio
eldsvådor om dagen; och den förlust, de förorsaka, belöper
sig till 100,000 kronor dagligen. Och orsaken till dessa elds-
vådor? Den är i tre fjärdedelar av fallen rent slarv.

Sjukdomar och läkemedel.
Sid. 61 (50) st. 2 efter första meningen.

Somliga av den tidens charlataner ställde till med riktiga
skådespel, i vilka de själva uppträdde som aktörer. Kom-
binationen lindansare-tandläkare var ej heller så värst ovanlig
ännu på 1700-talet. I tidningen Götheborgska nyheter för
