VÅR FRAMGÅNGSRIKASTE )»DOKUMENTFÖRBÄTTRARE). 489

påven Agapetus II:s bulla av år 954 angående gränserna
mellan de tre nordiska rikena. Detta ärevördiga dokument
fick han färdigt anno 1703, och Lundius garanterade dess
äkthet.

Men Rabenius hade också tid att radera och göra tillägg
här och där i både Peder Svarts och Olavus Petri krönika.
Över huvud taget tycks han ej ha låtit något tillfälle till
aktförfalskningar gå sig ur händerna, särskilt när det gällde
hemtrakten Västmanland och Dalarne.?

x

1 I en intressant uppsats av Oscar Wieselgren i Svensk tidskrift
för 1932 om framstående fabrikörer av falska aktstycken och auto-
grafer figurerar bl. a. en autografhandlare i Stockholm från början av
1800-talet, som går under det klingande namnet »urkundsjuden».
Han lurade på även högt bildade samiare de »mest egenhändiga»
brev av Maria Stuart, Elisabet och Galilei. »Urkundsjuden> duperade
sina köpare genom att skriva med särskilt preparerat bläck på pappers-
bitar, som han rivit eller klippt ut ur äldre handskrifter. Men hade ej
samlarvurmen förblindat hans kunder, så borde de ha varnats av
de grova fel, som han gång efter annan begick mot grammaltikens enk-
laste regler.

Mitten av 1800-talet, då intresset för att samla autografer befann
sig i stigande, var en gyllene tid för herrar fabrikörer på området.
Därom vittna de upptäckter, som på senare tid gjorts även i en
så förnämlig samling av berömda mäns namnteckningar som Kungl.
bibliotekets, vilken bildats huvudsakligen genom sammanslagning av
några av våra yppersta enskilda autografsamlingar. »Så gott som
vid varje steg av denna granskning ha förfalskningar påträffats», kon-
staterar Wieselgren. Åtskilliga bland våra äldsta grevliga och friherr-
liga ätter ha nästan alla sina äldre medlemmar representerade med
namnteckningar i förfalskad upplaga. Även den i Linköping avdaga-
tagne krigsmannen Bengt Falk har fått komma med. Ett par brev
äro nämligen skrivna av honom. Skada bara, att han i livstiden så
gott som säkert inte var skrivkonsten mäktig. Kungl. biblioteket äger
också ett handbrev från Gustav Adolf till Axel Oxenstierna, vilket
en gång i tiden var en stor dyrbarhet men betänkligt förlorade i
värde, så snart man fäste sig vid den lilla bagatellen, att det är
adresserat till greve Oxenstierna. Grevlig värdighet erhöll riks-
kanslern nämligen först efter freden i Brömsebro 1645, alltså nära
tretton år efter den kunglige brevskrivarens död.

Ett tacksamt namn för autograffabrikanterna är Karl Mikael Bell-
mans, vilket lika ofta som grovli förfalskats. Wieselgren berättar i
detta sammanhang, hurusom han en gång hotades med anmälan in-
för justitieombudsmannen, därför att han vägrade att för Kungl.
bibliotekets räkning till ett pris av kr. 10,000 inköpa ett fragment av
