490 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Vad var det, frågar man sig, som gjorde Rabenius till doku-
mentförfalskare? I fråga om »ädlingen» Rabbe givetvis få-
fänga, i fråga om de bägge andra större alstren av hans fritt
skapande fantasi lokalpatriotism i förening med en släng av
den gängse chauvinismen. Men här föreligger nog också hos
»gyckelmakaren i prästkappa» ett visst okynne, som nästan
övergått till mani. Det finns så pass mycket konstigt i man-
nens psyke, att man måste förutsätta, att han fabulerade och
förfalskade rent av för sitt nöjes skull, för det abnorma nöjet
att kunna dra sina medmänniskor, t. o. m. de lärdaste, vid
näsan. Man får, som Torsten Fogelqvist säger, det intrycket,
att »han måste ha känt det som en njutning, låt vara pervers
och gränsande till skadeglädje, att sitta som en liten lands-
ortspräst i en vrå av världen och på kant med världen och
skapa människor, som aldrig existerat, händelser, som aldrig
hänt, sammanhang, som icke funnits, och att med denna
fantasiskapelse bringa oreda och förvirring i verkligheten, ta
hämnd på verkligheten».

en inlaga till Stockholms rådstuvurätt, vilken var undertecknad ej
blott av hovurmakaren Jean Fredman själv utan också av så gott
som hela personalen i »Fredmans» epistlar. Förgäves påpekade han
för den vredgade ägaren av klenoden, att aktstycket var daterat
år 1775 och således härrörde från en tidpunkt, då Fredman i åtta år
hade vilat i sin grav på Adolt Fredriks kyrkogård.

Betänkligt är det, när en värdefull autograf från 1500- eller 1600-
talet presenteras på ett papper, som bär vattenstämpel från 1800-
talet. Det är då inte mycken glädje med hur frikostig tillverkaren
än varit på karfe i det vällovliga syftet att ge papperet den äkta tids-
färgen. En smula förargligt är det också, när det upptäcks, att en
spansk drottning år 1636 skrivit på papper från Klippans bruk i Skåne,
eller att den ryktbare »härfördärvaren» Gallas vid samma tid använde
brevpapper, som bär Grycksbo stämpel, eller att en portugisisk mo-
nark i början av 1700-talet betjänade sig av papper från Ronneby.

Sådana blamager kunde »urkundsjuden» från 1800-talets början
göra sig skyldig till men däremot inte en annan antikvitetshandlare
vid namn Samuelson, vilken arbetade i yrket under 1870- och 80-talen.
Han får av Wieselgren följande vackra vitsord: »I sina bästa arbeten
visar han en verklig virluositet, vilken ställer honom nästan i jämn-
bredd med den berömde tyske Schillerförfalskaren Gerstenbergk, om
vars arbeten en engelsk sakkunnig erkännsamt yttrat, att de ”äro
utförda med all den fulländade skicklighet och noggrannhet, som
pläga utmärka den tyska nationem.> Samuelson var också försiktig
nog att blanda äkta och förfalskat i så precis lagom proportion, att
han aldrig förlorade det allmänna förtroende, han förvärvat.
