502 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

sedlar voro nämligen utan tvivel de första sedlar i modern
mening, som i något land utgivits. De tillkommo som en nöd-
fallsutväg ur den svåra brist på kopparmynt, som rådde i början
av 1660-talet. Kreditsedlarna mottogos med stor »appetit».
De gingo som pengar man och man emellan och mottogos även
i kronans uppbörd. Sådant förtroende åtnjöto dessa sedlar, att
de kunde användas som betalningsmedel i alla europeiska
storstäder.

Så länge det nu i den Palmstruchska banken fanns nöd-
torftig täckning av koppar eller annan metall för sedelemis-
sionen, var allt gott och väl, och sedlarna gjorde stor nytta
i vårt kapitalfattiga land. De underlättade statens otympliga
penningtransaktioner, och den svenska industrin kunde börja
tänka på att frigöra sig från den utländska kredit, som den
dittills i huvudsak byggt på. Men tyvärr föll banken för fre-
stelsen att missbruka sin sedelutgivningsrätt. Lockelsen var
naturligtvis så mycket svårare att motstå, som rådsherrar
och andra högt uppsatta personer, som kunde lämna säker-
het i jordagods, utgjorde en väsentlig del av de många låne-
sökande. Den störste låntagaren var — det behöver väl
för resten knappast sägas — Magnus Gabriel De la Gardie.
Närmast efter honom kom Tjärukompaniet.

För att kunna tillfredsställa de många lånesökande, gav
banken ut kreditsedlar i större mängd, än som svarade mot
dess tillgång på metallisk valuta. Följden av den för långt
drivna utlåningen utan tillräcklig säkerhet, ja ofta utan någon
säkerhet alls, blev en sådan tillväxt av sedelstocken, att den
ekonomiska jämvikten stördes. När sedlarna nu strömmade
in till banken för inlösen, gick snart dess metalliska förråd
åt, och följden blev vad vi kalla en inflation: sedlarna sjönko
i värde. Penningkrisen blev så mycket häftigare, som sam-
tidigt tillströmningen av koppar till bankens låneavdelning
minskades på grund av stigande priser i utlandet på denna
vara.

Den, som först fick avgörande känning av disproportionen
mellan kreditsedlar och metallisk valuta, var kronan själv. I
kraft av sina uppbördsmedel var nämligen staten den ojämför-
ligen störste insättaren i banken och kunde därför utbetala
likvider till leverantörer samt löner åt ämbetsmän medels
anvisningar på banken. När det nu plötsligt visade sig, att
