506 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

planen korsades genom förseningar med svenska flottans ut-
rustning satte han allt på ett kort även mot de förenade mot-
ståndarne. Hans åtgärder att sätta landkrigare till över-
befälhavare för flottan var även det en utmaning mot verk-
ligheten. Det var ju gott och väl, att en duktig karl fick
sätta fart på det hela och hjälpa upp vad som brast i strids-
beredskap; men det var orimligt att begära av en landkrigare,
att han på ett område, som var honom främmande, skulle
kunna ersätta bristen på erfarenhet hos fackmännen själva.

När dessa missgrepp hämnat sig genom de svåra olyckorna
till sjös, var det rikskanslerns tur att liksom förut kommers-
kollegium uppträda som varnare. Vid upprepade tillfällen
framhöll han för den unge konungen vådan av en direkt
kraftmätning med fiendens övermakt. Den svenska flottan
borde inskränka sig till defensiva uppgifter i Kalmarsund
och därifrån blott företa spridda framstötar mot underlägsna
fientliga sjöstyrkor samt för övrigt reserveras för trupp-
transporter till Pommern, när havet syntes fritt. Men av dem
som bara ville gå aggressivt till väga, blevo De la Gardie och
'hans meningsfränder nedtystade genom beskyllningar för
sabotage av konungens krigsplaner.

Det var först den hårda erfarenheten av upprepade, ut-
mattande åderlåtningar till både lands och sjös, som slut-
ligen förmådde Karl XI till en taktik, bättre avpassad efter
Sveriges dåvarande resurser. Både 1678 och 1679 avstod
han från öppna fältslag och kunde därför det senare året
mönstra den förhållandevis största och bäst rustade armé,
som han någonsin kommenderat under kriget. Från och med
år 1678 stannade också den svenska flottan avvaktande i
Kalmarsund, och nu växte planen fram på en skyddande
utfallshamn i Karlskrona.

Så hade den forna anfallslusten hos den unge konungen för-
bytts i en påfallande obenägenhet mot att taga svårberäkneliga
risker. Och detta drag i Karl XI:s andliga fysionomi utpräg-
lades ännu skarpare genom den följande fredstiden. Den
obändige segraren vid Lund, som visserligen genom sitt per-
sonliga hjältemod räddade Sverige men i själva denna huvud-
drabbning snarare fyllde en brigadchefs — ja stundom blott
en adjutants — uppgift än en fältherres, fick urladda sin hän-
synslösa kraft i ett krävande arbete på inre reformer.
