508 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

bevis gav detta folk även på sin tillgivenhet för den unge
energiske konungen och sin ängslan för hans personliga
säkerhet, denna »riksens dyrbaraste skatt och ädlaste cleno-
dium, på vilken fäderneslandsens förnämsta välfärd hänger».

Freden i Lund 1679.
Sid. 180 (162) sista meningen och sid. 181 (163) st. 2—3.

En betydelsefull fråga var, hur länge fredstiden skulle räcka.
Här lågo revanschtankar och gammalt nationalhat på lur
och förgiftade stämningen mellan folken. Men det fanns
också klarsynta män, som, åtminstone tillfälligt, insågo det
meningslösa i att de skandinaviska folken förspillde sina
krafter i fejder med varandra. En sådan man var Johan
Gyllenstierna. Hans åsikt var, att när nu Sverige och Dan-
mark kommit till en uppgörelse, borde .de bägge länderna
samverka i stället för att avundsjukt lura på möjligheter
att försvaga varandra. Dock gjorde han sig ej några illu-
sioner om att »en stadig och förtrolig vänskap» skulle av-
lösa »det gambla uti desse nationers sinnen inrotade hat och
jalousi. En sådan vänskap», menade han, »stod snarare till
att önska än förmoda.» Det svensk-danska förbund, som
han åvägabragte i Lund, hade ej heller mycket livskraft. Det
blev blott en tillfällig avspänning i gammal rivalitet, och
redan efter ett par års förlopp stodo Sverige och Danmark
inom motsatta läger i det europeiska statssystemet.

Inför stora välvningar.
Sid. 185 (167).

Fruktansvärd var den bild av krigets styggelse, som stora
delar av vårt land företedde efter danska kriget. I de södra
landskapen, särskilt i norra och västra Skåne, fanns det
trakter, där icke blott enstaka gårdar och byar utan halva
socknar, ja mer, måste för åratal befrias från skatt. Somliga
gårdar hade förvandlats till rena ödehemman. Hemsökelsen
hade börjat med de svältande svenska truppernas inmarsch,
