510 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

som kriget blottat nya brister i den högadliga regimen. Karl
behövde således ej själv ta initiativet till de omstörtningar i
vårt gamla samhällsskick, som han funnit nödvändiga, utan
var i det angenämare läget att kunna överlåta åt ständerna
att ta det avgörande steget.

På de ofrälse stånden kunde konungen vara säker, och inom
riddarhuset skaffade han sig ett påtagligt stöd i lantmarskal-
ken, ståndets talman, som konungen själv ägde utse. Den
man, som Karl beklädde med denna viktiga post, var Klas
Flemin g, son till Herman Fleming, som högadeln störtat
tjugu år förut.t Men ännu kraftigare pådrivare hade planerna
på en förmyndarräfst i en del yngre adelsmän, bland vilka
konungens vapenbröder från Skånska kriget Hans och A xel
Wachtmeister voro de mest aggressiva. Under kriget
hade de gripits av samma starka förbittring mot förmyndar-
regeringen som konungen själv. Särskilt den hänsynslöse Hans
Wachtmeister »med stora käppen» — såsom en smädeskrift
beskrev honom — vwvisste inte av någon barmhärtighet och
drog sig ej för att vid debatterna på riddarhuset förstärka
sina argument genom att hotfullt svänga käppen. Karl XI
torde med gillande ha sett, hur han rumsterade om. Själv
uppges konungen — måhända dock utan skäl — ha varit
beredd att i värsta fall möta motspänstighet med våld. Åt-
minstone berättar franske ministern vid denna tid, att »ko-
nungen håller i Stockholm sitt gardesregemente och har i an-
gränsande landskap 5- å 6,000 man under mestadels livländska
och utländska officerare. Utgången är mycket osäker.»

Räfst med krigstidens jobbare.
Sid. 194 (176).

Räfsten med riksförmyndarne utsträcktes efter hand till
de kapitalister, som under förmyndar- och krigstiden skott
sig på lån till kronan. Medan svenska folket i sin helhet ge-
nomgick krigets många olikartade lidanden, hade det i huvud-
staden setat en del jobbare, till största delen av halvt eller
helt främmande börd, som ansågos ha sugit till sig landets

1 Bd IV: 116 (102).
