512 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

medel. Dylika nödfallsåtgärder gåvo smak för liknande
intrång på privilegierna även i fredstid.

Den första öppna stridssignalen på riksdagen gavs denna
gång icke inom riddarhuset utan kom från bondeståndet —
den som stod bakom såg man ej.

Sannolikt hade frågan väckts av lågadelns män i sekreta
utskottet, något som emellertid ej kan bevisas, eftersom ut-
skottets protokoll för denna riksdag gått förlorade. Men då
avgörandet i utskottet lät vänta på sig, blevo bönderna otåliga
och sände en deputation till präste- och borgarstånden med
förfrågan, om dessa ej ville gemensamt med bondeståndet
verka för en reduktion av adelns gods. Bönderna kunde också
förete en skrivelse med en skickligt gjord motivering för
ytterligare godsindragningar. Denna skrift, som var ställd till
konungen, har tydligen stuckits i böndernas händer av någon
tränad riksdagstaktiker i Karl XI:s omgivning. Samtiden
gissade på Erik Lindschöld.

Enväldet befästes.
Sid. 202 (184) t. o. m. 2:a meningen av st. 2.

Vi ha bevittnat, hur konungen och hans förtrogna under
krigsåren själva togo ledningen av allting utan att bry sig om
det förut så mäktiga rådet. Och denna faktiska envåldsmakt
kunde alltjämt behövas för att genomdriva, att räfst- och re-
duktionsbesluten verkställdes, ty starka krafter arbetade
på att förlama utförandet. Men Karl XI:s hetsiga läggning
och den vana vid blind lydnad, som fältlivet alstrat hos honom,
medförde å andra sidan, att varje hänvisning till bestående
rätt från den gamla regimens män betraktades som ohörsamhet
eller t. o. m. som vittnesbörd om ett upproriskt tänkesätt.
Det behövdes bara, att av en tillfällig anledning någon i
rådskammaren uttalade tvivel på konungens oinskränkta
makt, för att han i vredesmod skulle bryta ned rådets ur-
gamla maktställning, man kan nästan säga i en handvändning.
Förhållandet var följande.

Förmyndarräfsten hade uppkallat rådet till en förklaring,
att rådskammaren i sin helhet icke kunde
vara ansvarig för de missbruk, som förekommit under ko-
