520 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

tjänst, att Karlskrona örlogsstation blev anlagd, men Hans
Wachtmeister har hedern av att detta verk blev beståndande.»
Med en nästan enastående fart växte det upp en stad på
platsen för den nya örlogsstationen, en stad som levde huvud-
sakligen på svenska flottan. Det var ingen obetydlig affär att
vara leverantör till örlogsflottan. Både i Karlskrona självt
och i omnejden sjöd det snart av liv och rörelse. I Blekinge
och Smålands ekskogar gick yxan — tyvärr alltför hänsyns-
löst — medan kölar sträcktes till örlogsfartyg på Karlskrona
varv och både offentliga och enskilda byggnader växte upp
i staden. Redan efter ett par årtionden var Karlskrona en
av rikets förnämsta städer. En resenär på besök år 1703
gör den reflexionen: »Och är nu staden så stor och välbebyggd,
som skulle hon stått i några hundra år och förkovrat sig.»
Men inte var det alltid milda medel, som höga vederbörande
använde för att få borgare till den nya örlogsstaden. Efter
gammalt beprövat föredöme! befallde Hans Maj:t år 1680
borgerskapet i Ronneby att före 1682 års slut flytta hus och
hem till den nya staden på Trossö. Efter den tiden »måste
i Ronneby all seglation, handel och boning upphöra». Man
kan ej undra på att inbyggarne i den gamla idylliska staden
vid Ronneby å inte gladde sig åt att nödgas flytta till ny-
byggarsamhället ute vid havet; men höga vederbörande fingo
hjälp av en vådeld, som i december 1680 ödelade en stor del
av staden. Den underlättade för de mera vakna Ronnebyborna
upptäckten av att Karlskrona ändå var ett präktigt arbets-
fält för duktigt och företagsamt folk. För flertalet Ronneby-
bors skull måste dock tidsfristen för flyttningen den ena
gången efter den andra förlängas, slutligen till den 1 maj
1686. Men om Ronnebyborna icke till den tiden bosatt sig
på Trossö, skulle deras hus helt enkelt nedrivas och »överända
kastade varda». Hotelsen måste också till sist sättas i verket,
dock med den modifikationen, att myndigheterna läto taga
ut fönster och dörrar ur husen. Men när det hade gått så långt,
lönade det sig ju inte för husens inbyggare att spjärna emot
udden. Kristi himmelsfärdsdag 1687 ringde kyrkklockorna i
Ronneby för sista gången samman de få kvarboende till af-
tonsång, och några dagar därefter låg staden helt öde.

! Bd III: 255 (230).
