526 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Envåldshärskaren och kyrkan.
Sid. 274 (252).

Apropå prosten Boéäthius' frispråkiga ord om att man genom
1686 års kyrkolag ville göra kungen till påve, var det faktiskt
så, att efter de erfarenheter, Karl XI gjort under kriget i
Skåne, blev prästerskapets kungatrohet, framför allt i gräns-
provinserna, en huvudsynpunkt för honom; och så förvandlade
han snart nog kyrkan liksom staten till ett kungligt ämbetsverk
med Hans Maj:t såsom summus episcopus: ett slags högste
biskop efter tyskt mönster. Tungt lade konungen sin hand
på tillsättningen av kyrkliga ämbeten, och många voro
exemplen på att han vid ledigheter inom kyrkan begagnade
tillfället att befordra »någon meriterad eller för Oss känd
prästman». ;

Men nog hade det också sina givna fördelar, att prästerna
ägde det nya, mäktigt bjudande kungadömets stöd bakom
sig, när de måste tas med övermodiga patroner på storgodsen
eller råa sockenmenigheter. Å andra sidan låg givetvis faran
för förhävelse i egenskap av kunglig ämbetsman nära.

Straffåtgärder mot sabbatsbrott.
Sid. 277 (255).

Betecknande för hur strängt sabbatsbrott bestraffades är,
att i Jönköping dömdes år 1635 en av sambhällets stödjepelare
att böta 40 marker, därför att han hade försummat otte-
sången på en böndag. Talande äro även följande exempel
bland åtskilliga andra ur kyrkoakter från Svärdsjö socken.
År 1711 hade en bonde varit borta från gudstjänsten första
stora böndagen och Vårfrudagen. Han undanskyllde sig med
att han inte kunde komma fram på den frusna sjön. Och

hålla en liten krog i Stockholm. Icke förty stegade han upp till rege-
ringen, »en fattig, usel och jämmerfull conversus judaeus (omvänd jude)
med böjde knän och rinnande tårar» — beskrivningen är mannens
egen — och anhöll i djupaste underdånighet om »en lille kollekt>,
som kunde-ge honom nödigt kapital till krögeriets bedrivande.
