MEDEVI BRUNN OCH NÅGRA ANDRA GAMLA. OFFERKÄLLOR. 539

avsatte sig kring källan, dragit till sig folks uppmärksamhet>
och dess järnhaltiga vatten ansågs kunna häva både blindhet
och ofruktsamhet.

Under medeltiden hörde Medevikällan till Vadstena kloster,
som lade an på att förvandla den till ett svenskt Betesda.
Men då reformationen segrat, förbjödos vallfärder dit; och när
munkarne måste fly ur landet, hämnades de — säges det —
genom att stoppa till brunnen och överhölja den med stockar
och granris, så att man sedan hade svårt att sätta den i
stånd igen.

När Urban Hjärne undersökt brunnens vatten och funnit, att
det var »förmer än andra medikamenter», upprättade han en
lång lista på de sjukdomar, som borde kunna botas därmed
— en förteckning lika mångsidig och imponerande som en
del nutida kurortsprospekt. Hjärne gör dock undantag för
lungsiktiga och döva samt för »de veneriska svinen». Men
han tröstar även de obotliga med att om de också komma
för sent till Medevi, så skola de där befordras till »en lätt,
lindrig död».!

1 Medevi är långt ifrån den enda gamla offerkälla, som så där plöts-
ligt fått en renässans efter långa tider av förgätenhet. Två gånger
har något liknande skett med källan i Sån ga medeltidskyrka vid
Ångermanälven en mil öster om Sollefteå, och dess senaste berömd-
het är helt. ny. Vissa dagar komma hundratals besökare från olika
delar av landet. Det hälsobringande vattnet kväller fram under gol-
vel i kyrkans sakristia. Troligen har källan under medeltiden för-
vandlats från hednisk offerkälla till kristen dop- och hälsokälla, och
därefter ha tacksamma patienter sammanskjutit medel till ett litet
kapell på platsen. Enligt en efter allt att döma pålitlig tradition,
som år 1693 upptecknades av dåvarande kyrkoherden, ansågs källans
vatten på sin tid hjälpa mot alla slags sjukdomar, och den besöktes
därför av både svenskar och utlänningar. I kyrkan förvarades fordom
en massa kryckor, vilka kvarlämnats av sådana krymplingar, som här
blivit botade. Men vid en visitation år 1642 av ärkebiskop Laurentius
Paulinus Gothus blevo samtliga kryckor på hans befallning uppbrända.
Hans högvördighet var nämligen en nitisk bekämpare av allt slags
»papistisk villfarelse», och även vid andra offer- och dopkällor förfor
han på liknande sätt.

Ett århundrade därefter fick källan emellertid nytt anseende och
anlitades en längre tid rätt flitigt för brunnsdrickning, särskilt sedan
vederbörande provinsia!lläkare på 1830-talet tagit den under sin till-
syn. Senare bildades ett bolag, som tog hand om hälsobrunnen,
såsom den numera kallades, lät uppföra brunnssalong och varmbad-
hus samt anställa brunnsläkare. Sin stora glansperiod hade brunnen
