SID. (346) 313—760 (696). 5o1

gods i Livland. Naturligtvis bedyrade han offentligen, att
han aldrig skulle svika sin trohet mot konung August; men
August kände honom för väl.

Sid. 613 (553) efter st. 2: När man läser skildringen av Karl
XII i balsalen, bör man betänka, att han var låghalt efter
sitt illa läkta benbrott i Polen och därför inte kunde vara
vidare dansant.

Till sid. 681 (619) st, 4 anknytes följande not:

Lagercrona, som var illa omtyckt av hela armén, föll två år där-
efter i onåd hos konungen. Karl XII hade flere gånger låtit varna ho-
nom för hans fula vana att förtala kamrater och ställa till gräl med
dem, t. o. m. i konungens egen närvaro; men det hjälpte icke. En
dag under Karls vistelse i Bender förgick sig Lagercrona mot överste
Grotthuss till den grad, att konungen befallde generalen »packa sig
bort, emedan Hans Maj:t ej ville mera veta av hononv. En tid däref-
ter reste Lagercrona som privatman först till Tyskland och några
år därefter till Sverige. Där hade man under tiden samlat på hög
anklagelser mot honom för både försnillningar som regementschef
och för omfattande procenteri, som han bedrivit med både officerare
och andra såsom kunder. Hans ansenliga fasta och lösa egendom
beslagtogs, och betydande summor måste han återbetala till kronan,
men rättegångarna hunno ej avslutas under -hans livstid. Tydligt
är emellertid av rättegångsakterna, att karlen ej heller i ekonomiska
ting var att lita på.

Lagercrona dog i Stockholm -1739.

Till sid. 693 (613) st. 4 anknytes följande not:

Jesper Svedberg säger i en predikan om den bistra vintern 1708—
1709: »Jag kommer fast sorgeliga ihåg, huru Gud lagade om våra träd-
gårdar för någon tid sedan. Den gruveliga och alldeles ovanligt stränga
kölden, som begynte om Mickelmässodagen år 1708 och varade ett
halvt år utan ringaste lenväder till april månad år 1709, haver haft
den bedröveliga: verkan, att vi nu efter hand måste hugga bort våra
trädgårdsträd, sedan de av samma köld utdött hava.»

Sid. 760 (696) efter andra meningen: De tunga skattebördor
och de täta utskrivningar, som kriget medförde, hade redan
långt förut bragt ryska folkets tålamod till bristningsgränsen,
och Peters forcerade reformer hade uppkallat hela det gamla
Ryssland mot honom. Bland de frihetsälskande folkstam-
