586 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Görtz” diplomati får man därför nöja sig med hypoteser,
isynnerhet som man måste räkna med diplomaternas — och
framför allt 1700-talsdiplomaternas — grundåskådning, att
orden äro till för att dölja tankarna. De viktigaste diploma-
tiska direktiven vid underhandlingar gåvos muntligt, och de
betydelsefullaste förhandlingarna fördes muntligt. Vad som
sattes på papperet var ofta medvetna förvanskningar av det
faktiska läget, avsedda att vilseleda motparten. Sådan är, i
korthet sagt, den camouflageteori, som Hartman tillämpar
på den tidens diplomatiska historia om Karl XII:s och
Görtz” diplomati.

Frågan blir nu, hur långt man skall driva denna camou-
flageteori. Kung Karl den unge hjälte, den store tigaren, har
just inte brukat anses som någon diplomat. Men Hartman är
övertygad om Karls diplomatiska skarpsinne, »vilket ju nära
sammanhänger med den strategiska begåvningem». Han har
kommit till den uppfattningen, att Karl varit medveten om
nödvändigheten av att »tjuta med ulvarna» för att vilseleda
dem, och att konungen gjorde det senare med överlägsen
skicklighet. Karls allbekanta egensinne och omedgörlighet
var, menar Hartman, mången gång blott en mask, anlagd
för att förbrylla motparterna i det diplomatiska spelet. Med
Görtz som verktyg drev konungen ett dubbelspel, vars verk-
liga innebörd kan utrönas först sedan detaljerna i hans di-
plomati blivit grundligare genomforskade. När detta skett
— menar Hartman — skall eftervärlden få fram ett förnuf-
tigt sammanhang i händelseförloppet, få greppet på den
konung, som ur diplomatisk synpunkt brukar betecknas så-
som »en alldeles irrationell uppenbarelse». Men inte kommer
man till denna klarhet genom att läsa de bevarade aktstyc-
kena efter ordalydelsen, ty »de äro oftast en vrång-
bild av sanningem,. I fråga om förhandlingarna på Lövö
strida Görtz” och den ryske underhandlaren Ostermans upp-
gifter genomgående mot varandra, alldeles som tsar Peters
och Görtz” påståenden rörande det hemliga mötet på Loo
slott. Man måste därför, säger Hartman, gå den vägen att
»ur händelsesammanhanget pressa fram en hypotes och sedan
pröva dess bärkraft genom en analys av källskrifterna». Han
är dock fullt beredd på att denna hypotes kan komma att
justeras genom nya arkivforskningar.
