STORA OFREDENS SISTA ÅR. 593

som klappersten omkring marken. Hattar lågo med mossa
överväxte; man trampade på sönderrostade värjor och bajo-
netter, ehuru de mesta gevären blivit av norske bönder om
våren därpå uppsökte, stockarna avslagna och piporna klöv-
tals förde neder i Norge. Vi skulle på detta ställe slå upp våra
tält men kunde ej få stor ledig plats utan måste först rann-
saka i mossan, om där voro dödskallar under det, som i bör-
jan såg ut som tuvor.»

På många gårdar i Tydalen finner man än i dag karolinska
gevärspipor använda som spiselstöd.

Stora ofredens sista år.

Om ryssarnes framfart i Östergötland.
Sid. 404.

Den i st. 4 anförda sägnen har flera varianter. Enligt en av
dem skall gumman ha sagt till de anryckande ryssarnes ge-
neral: »Herre Jessus, är här inte en krigshär också!» Ryssen
hade då frågat: »Har ni sett någon annan krigshär då?» —
»Ja i Linköping är en så stor, att en inte såg himmeln för
spjut.»

Enligt en annan version hade gumman längre bort samlat
en hop folk, som sopade landsvägen, så att det stod tjocka
moln av damm kring dem. Ryssen trodde då, att det var
anryckande svenska trupper.

En herrgård på Vikbolandet skall ha undgått att bli bränd,
därför att en gammal knekt red upp på en kulle nära sjön,
där de ryska galärerna seglade fram, och skrek och kom-
menderade med tordönsstämma inåt landet. Knekten hade
inte en enda man under sitt befäl, men ryssen, som hörde de
rungande kommandoropen, trodde, att det stod en ansenlig
styrka där vid herrgården, och vågade därför inte gå i land.

En annan herrgård säges ha blivit räddad därigenom, att
inspektoren satte störar i marken och klädde på dem sol-
datuniformer.
