I. Sammanhängande kapitel.

»Stora Daldansen.>
Sid. 44 (43) näst sista meningen, sid. 45 (44) st. 3, sid. 54.

I Dalarne hade det jäst ända sedan våren 1742, och hun-
gersnöden och eländet voro nu, ett år senare, så svåra, att de
nyutskrivna soldaterna från vissa socknar knappt orkade stå
på benen. Falu stad var uppfylld av svältande tiggare.
Bland detta arma folk bröt förbittringen ut i uppror, när Dal-
regementet skulle rycka ut och tåga till Västerbottens för-
svar. Regementet kommenderades för tillfället av en kapten,
ty de högre officerarne befunno sig vid riksdagen. För att
ge mera pondus åt regeringens åtgärder sände den nu dit
en major Vilhelm Gustav Wrangel, som också låg vid riks-
dagen, att ta befälet. Men höga vederbörande anade ej, att
han for hem med en instruktion från danske ministern i bak-
fickan. Wrangel, som blivit ruinerad genom kriget, var miss-
nöjd med hattregeringen och upptäckte nu en möjlighet att
spela en stor roll. Medan han å ämbetets vägnar manade all-
mogen till lydnad och lugn, agiterade han i tysthet för Hat-
tarnes störtande och danske kronprinsens val till tronföljare.

Bjarne Beckman har i sin avhandling om Dalupproret 1743
framhållit betydelsen av att dalkarlarne voro vana vid att i
stora flockar vandra till andra trakter för att skaffa sig en
arbetsförtjänst, som deras karga jord eller det mödosamma
gruvarbetet ej förmådde ge dem. Dessa vandrande dagsverks-
karlar ha utan tvivel spelat en stor roll i upprorsrörelsen.

Tiburtius” anekdot om Wrangels uppträdande vid Vill-
manstrand! är säkerligen förtal av en partifiende. Wrangels

1 Bd VI: 45.
