LOVISA ULRIKA. 9

var livegen. För henne var det mäkta hårdsmält, att bön-
derna skulle ha något att säga till om, när det gällde rikets
styrelse. Prästerna hade också i hennes ögon tagit sig en makt
och en ton, »som det kommer att ta tid att fråntaga dem»,
skriver hon till sin mor år 1748.!

Hennes beskedlige gemål kunde däremot inte elda upp sig
till samma höga uppskattning av kungligheten. När drott-
ningen efter franskt föredöme införde publik spisning vid ho-
vet, d. v. s. att en utvald del av huvudstadens borgerskap fick
i tur och ordning komma upp på slottet och njuta av taffel-
musiken och av att se Deras Majestäter äta, så sade Hans
Maj:t rent ut till henne: »Om jag var borgare, skulle jag
aldrig gå ifrån min egen soppa för att få se en kung äta.»

Ibland, när Lovisa Ulrika utbredde sig över svenskarnes
efterblivenhet, kunde det också hända, att hon fick svar på tal.
Såsom då hon påstod, att de i gamla tider inte kunde produ-
cera så pass fina saker som kål och lök utan måste hämta
dem från Tyskland. »Eller var det inte så?» frågade hon
general Gustav Hamilton. »Jo, Ers Maj:t, men det kom sig
därav, att svenskarne inte hade tid att plantera kål, eftersom
de voro upptagna med att bringa reda och ordning i Tysklands
angelägenheter.»

1 Det har varit en gängse sägen, att rådsregeringen i Stockholm
egentligen hade önskat Lovisa Ulrikas syster Amalia, som ansågs vara
mera medgörlig, till drottning åt tronföljaren, men att Amalia, som var
varmt religiös, hade samvetsbetänkligheter mot att övergå från den
reformerta till den lutherska bekännelsen. Hon skulle då ha vänt
sig till sin begåvade syster med sina bekymmer, och denna skulle i
diabolisk beräkning ha rått henne att visa sig så högdragen och ohöv-
lig som möjligt mot den svenska regeringens underhandlare om gifter-
målet. Amalia följde rådet med det resultatet — att Lovisa Ulrika
blev Adolf Fredriks gemål.

Men Amalia, som i grund och botten skulle ha önskat bli drottning,
säges ha funnit en tröstare i den ståtlige unge gardeslöjtnanten Trenck,
en man som fick ett i högsta grad skiftesrikt liv — därav tio år i tunga
järnlänkar i Magdeburgs fängelsehålor — och slutade som vinhandlare
och tidningsredaktör i Aachen.

Faktum är emellertid, att det var Adolf Fredrik och svenskarne
själva, som föredrogo den drottninglika Lovisa Ulrika framför den
något borgerliga Amalia, fastän Fredrik II ansåg, att Amalia passade
svenskarne bättre än »den högdragna, häftiga och intriganta Lovisa
Ulrika». Adolf Fredrik hade förälskat sig i Lovisa Ulrikas porträtt
och ville prompt ha henne till gemål. Historien om den äldre systerns
»trolöshet» mot den yngre är rent påhitt.
