TESSIN EFTER AVSKEDET FRÅN HOVET 1754. 13

vapen. Men klagomålen över »vildbassarnes» härjningar rörde
ingalunda Hans Maj:ts hjärta. Året efter hans död gjorde
däremot riksens ständer slag i saken och beslöto, att jägeri-
personalen skulle utrota de förhatliga vilddjuren. Men först
år 1801 befriades ölänningarne från den kungliga djurgårds-
inrättningen. Ifall något högvilt därefter anträffades utanför
Ottenby kungsgårds område, fick det saklöst fällas av mark-
ägaren. Länge kvarstodo dock följderna av djurgårdens för-
därvliga verkningar på öns jordbruk.

Tessin efter avskedet från hovet 1754.
Sid. 132 efter st. 2, sid. 541 st. 3, sid. 551.

En tröst och ersättning för det glansfulla hovlivet fann
Tessin i den lantliga tillvaron ute på sitt kära Åkerö i Yngaren,
där han, som han säger i sin dagbok, »gläder sig över sin
dejas, trädgårdsmästarens och fiskarns flit. Vad är, som gör
lantlevernet nöjsamt?» frågar han sig. Och svaret blir en liten
förtjusande rokokomålning: »Menlöshet, lätta tankar, flyk-
tiga fåglar, små fjärilar, välluktande blomster, ett dun, ett
lappri, ett intet — med ett ord: en avbild av första människans
oskyldighetstillstånd. Statssaker, politiska journaler, gräl och
bekymmer ligga inom lås och nyckel i mitt kabinett i Stock-
holm. I staden äro vi män, på landet barn. Flyttningen av
en byrå bliver för oss en överlagd och märkvärdig sak.»

Vilket spontant uttryck för det fjärilslätta lynnet hos denna
överkänsliga natur! Ty att märka är, att dessa ord nedskrevos
blott några dagar efter det Tessin utanför sina egna fönster
i Hessensteinska palatset upplevat sin nära frändes Erik
Brahes avrättning.

En annan gång nedskriver han en tid efter återkomsten
till det kära Åkerö från det oroliga och bullersamma livet
i huvudstaden: »Inga gatuträtor, intet krogbuller hava här
oroat mig. Jag är ej väckt vorden av vagnar, som hemföra
av dans uttröttade fruntimmer ifrån värdshus- och källare-
picknicker, där nattvak och förkylning giva gikt och förtida
ålder samt bereda mången yngling, som sitt i fläng förtärer,
rum på gäldstugan.» Men det allra bästa av allt var väl ändå,
