16 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

på arbetsfolk talade också för riksdagens beslut. Man ville
nämligen förhindra, att en mängd arbetskraft drogs till brän-
nerierna och till övervakning av att invecklade förordningar
efterlevdes.

Vid nästa riksdag, 1755—56, beslöts i anledning av den
svåra missväxten ett allmänt förbud mot brännvinsbränning.
Men även den åtgärden hade sina betänkliga sidor. Visser-
ligen besannades ej vanedrinkarnes spådomar, att de helt
hastigt skulle dö, då de ej längre hade tillgång till sitt »livs-
balsam», och att svåra sjukdomar skulle förhärja Sveriges
folk. I stället fick man höra berättas om bönder, som förut
mest brukat ligga halvfulla i sängen, att de nu kunde stiga
upp och sköta sina gårdar. Men — säger en dåtida präst-
man, som kände sina landsmän — allmänheten var så ivrig
på att tillverka brännvin, att man »satte både gods, ära och
liv i sticket för denna dryck». Och på Riddarhuset yttrade
en talare en gång: »Mången torde här tala för brännvinets av-
skaffande och sedan gå bort och taga sig en sup.»

När landet hugnades med goda skördar, höjdes också bland
den jordbrukande befolkningen allt starkare röster för bränn-
vinsbränningens frigivande igen, och år 1762 måste brännings-
förbudet upphävas. Blott salubränningen blev nu av staten
reglerad och betydligt högre beskattad än förut.

Sedan lyckades Hattarne visserligen i de tre högre stånden
genomdriva ett nytt förbud på 1769 års riksdag, men bön-
derna voro så förbittrade över förlusten av »en rättighet, den
de med skäl räknade ibland de väsentligaste», att regeringen
blev rädd och måste ta upp frågan till ny behandling. Resul-
tatet blev, att husbehovsbränningen tilläts under vintermåna-
derna. Och fast vårt land, liksom hela norra Europa, åren
1771 och 1772 hemsöktes av en bland de svåraste missväxter,
som det någonsin haft att utstå, vågade sig den dåvarande
Mössregeringen icke på brännvinsförbud. Aldrig hade stäm-
ningen mot ett sådant ingripande varit så stark som på 1771
års riksdag. Nu var borgerskapet det enda stånd, som röstade
för brännvinsförbud. Det hade alltså gått så långt, att svenska
folkets flertal numera ansåg brännvin nödvändigare än bröd.

Följande vår vittnade talrika notiser i tidningarna om
hungersnöden i flere svenska landskap. I Dalarne och Värm-
land fanns säd inte att få för pengar. »Ingen tunga eller penna
