46 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

och en skarpsynt iakttagare i hennes umgänge, den berömde
engelsmannen Horace Walpole, kunde ej undgå att göra den
reflexionen, att hon »liksom satt modell för sin levnadsteck-
nare». För det obalanserade snillet Rousseau, som tillhörde
även grevinnan d'Egmonts krets, var Hippolyte de Boufflers
en moderligt förstående, outtröttligt tålig beskyddare och
hjälpare, ända tills hans sjukliga misstänksamhet och natt-
svarta otacksamhet blevo fullkomligt outhärdliga.

När grevinnan gjorde Gustav III:s bekantskap, var han
25 år och hon 46 men trots åren en skönhet. Ännu vid nära
fyrtio års ålder beskrevs hon så fräsch som en ung flicka.

Korrespondensen mellan konungen och hans väninna vittnar
oförtydbart om en trofast och uppriktig tillgivenhet. Även i
detta fall är den kvinnliga partens vänskap förenad med en
beundran, som knappast är mindre än grevinnan d'Egmonts;
men Hippolyte de Boufflers låter icke, som Septimanie, sitt svär-
meri tysta ned kritikens röst. »Hon är», för att citera hennes
och grevinnan d'Egmonts svenska levnadstecknare, Beth Hen-
nings, »franskt förståndsmässig ända ut i fingerspetsarna; hon är
alltid både huvud och hjärta». I likhet med andra i Frankrikes
radikalare kretsar trodde hon sig ha på bottnen av Gustavs
frihetssvärmeri upptäckt en farlig benägenhet för envälde,
och detta trots hans bedyrande, att »despotin är en döds-
synd hos en konung». Och när han efter sin statsvälvning
skriver och frågar, vad hon anser om den nya författningen,
sätter hon genast fingret på den ömma punkten: att 1772
års regeringsform genom sin svävande formulering gav allt-
för stort utrymme åt kungligt godtycke. Ja hon kallade
Gustav III rent ut för »en enväldig konung». Men hon hop-
pades, att han en gång längre fram, »då partisöndringen full-
ständigt utplånats och lugnet återställts, skall finna lämpligt
att ytterligare inskränka en kungamakt, som andra monarker
än Ers Maj:t skulle kunna komma att missbruka».

Hon ogillade också Gustavs nöjeslystnad; och när hans poli-
tik började bli äventyrlig, fann hon det av behovet påkallat
att varna honom för obetänksamma steg, som skulle skada
hans anseende i hela Europa. Men här talade hon för döva
öron. Och förgäves skärpte hon sin kritik. Men hur uddvassa
hennes sanningsord än kunde vara och hur besvärliga hennes
svartsjuka utgjutelser, när konungen inte tillräckligt hade
