72 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

mer ingripande omständigheter, som ej så lätt kunde förut-
ses eller beräknas av svenska politici, nämligen världspoli-
tikens omvälvningar och skörderesultaten inom landet. Vi
ha i våra dagar ytterligt svårt att föreställa oss, vilken be-
tydelse dessa senare ännu hade. Sverige var alltjämt ett
typiskt jordbrukar- och bondeland. De bästa jordbruks-
landskapen voro i regel också de förmögnaste. Rangordnin-
gen dem emellan var visserligen ej densamma som nu: främst
låg på den tiden Östergötlands län, storgodsägarnes och
böndernas förlovade land, medan Malmöhus län kom en bra
bit efter och Norrlands landskap liksom flere av Finlands
delvis hade karaktären av kolonisationsområden med pri-
mitiva ekonomiska förhållanden. Rikets ekonomiska tyngd-
punkt var mera avgjort än nu förlagd till mellersta och södra
Sverige. Men även inom detta område voro kommunikatio-
nerna så dåliga och organisationen för gemensam hjälp så
outvecklad, att en felslagen skörd kunde bli fullständigt
ödesdiger för den landsända, som drabbades därav. Den
gustavianska tidens lagstiftning i fråga om exempelvis spann-
målshandeln måste ses mot bakgrunden av primitiva kom-
munikationer och även av outvecklade jordbruksmetoder.
Spannmålspriserna fluktuerade starkt allt efter skörderesul-
taten. Spannmålshandeln på Stockholm år 1773 erbjuder
talande exempel härpå. Från nyåret till sommaren kostade
vetet över 100 daler kopparmynt tunnan, rågen ungefär 70
och kornet omkring 60. Men i augusti, då man fick veta,
att en god skörd kunde påräknas, sjönko priserna nästan
till hälften och höllo sig så till mot årets slut.

Gustav III:s regering lade an på att verksamt stödja jord-
bruket, som konungen i instiftelsebrevet för Vasaorden på
våren 1772 benämnde »den första och väsentliga grundvalen
till alla andra näringar». Frihetstidens strävanden fullföljdes
genom ett kraftigt och framgångsrikt fortsättande av stor-
skiftet. Särskild uppmärksamhet ägnades på detta liksom
på flere andra områden under Gustav III:s tid åt Finland.
Av norra och östra Finlands by- och sockenutmarker sökte
man utvinna jord till nybyggen. Det var den s. k. avvitt-
ringen, vilken utan tvivel var nyttig men på sina håll ej
togs väl upp vare sig av allmogen eller av godsägarne.

Då Gustav III frigav spannmålshandeln, förverkligade han
