74 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

broar över mossar och på andra sidlänta vägsträckor. Ett hän-
synslöst svedjande vållade mången gång stora skogseldar. Och
hur mycket ved slukade ej de gamla öppna spisarna och
brännvinspannorna under husbehovsbränningens tid! I egen-
skap av gränslandskap var Bohuslän, i likhet med Halland,
Västergötland och Småland, ofta skådeplats för gränskrig
mellan Sverige och Danmark-Norge, och landskapets sko-
gar fingo därför lida mycket genom fiendens framfart med
eld och brand. En hänsynslös rovdrift medförde också såg-
verksrörelsen på 1600- och 1700-talen, då några av Sveriges
största sågverk lågo i trakten av Uddevalla och Lilla Edet.
Och det värsta av allt var, att i Bohusläns liksom i Hallands
kustbälte omöjliggjorde den pinande västanvinden de sköv-
lade skogarnas återväxt.

50,000 människor beräknas sillfisket ha dragit till Bohus-
län från olika håll, huvudsakligen från andra kustlandskap.
Givetvis var det ej blott folkets »avskunv,! som gav sig dit
— tvärtom fanns bland de inflyttade mycket duktigt folk.

Men när det stora sillfiskets tid var ute, blev det öde och
tomt i gamla Bohuslän. Kapellpredikanten Olof Lundbeck
utbrister i sina »Anteckningar rörande bohuslänska fiske-
rierna» av anno 1832: »Den som för 25 år sedan såg bohus-
länska skärgården och nu åter får se densamma, skall knap-
past kunna avhålla sig från tårar.» Då, säger han, »såg man
stränderna vimla av människor och havet fladdra av segel.
Man såg varje natt utmed hela kusten den präktigaste illu-
mination från fönstren och de på bryggorna blossande lamp-
husen, som mångdubblades mot de rullande vågorna. Allt
var liv och rörelse, och förtjänsterna räknades i tunnor guld.
Nu ser man av all denna härlighet intet mer än blott ruinerna.
Här och där finner man en lutande koja, som i likhet med
en förfallen gravvård väcker en sorglig känsla även hos den
främmande åskådaren.»

En begåvad och bildad engelsman vid namn Thomas
James — en man som med tiden blev biskop i Kalkutta —
kände sig vid en resa genom Sverige år 1813 sorgligt berörd av
hur folktom och fattig den bohuslänska kusten verkade efter
sillfiskets upphörande fem år förut. »Vi sågo här», berättar
han, »ett klent och utmärglat släkte, så kraftlöst, att deras ben
knappt förmådde bära dem. Ej att undra på att den inrotade

t Bd VII: 72 st. 1,
