DET STORA BOHUSLÄNSKA SILLFISKET. T0

dryckenskapen haft denna inverkan på en kropp, som försva-
gats genom att svälta och frysa under de långa vintrarna.v

Pastor Lundbeck slutar sina anteckningar om tiden efter
det stora sillfisket med att uttala förhoppningar om en ny
sillperiod för Bohuslän. De gingo i uppfyllelse 1877, och denna
period varade i omkring tjugu år. Och inomskärs fortsatte
sillfisket i mindre skala ända t. o. m. vintern 1903—04. När
denna gång havets välsignelse upphörde, medförde avbrottet
emellertid icke någon sådan katastrof som förra gången, ty
bohuslänningarne hade nu börjat skaffa sig däckade, motor-
drivna fiskeskutor och moderna fiskredskap, framför allt
snörpvadar!, så att de kunde uppsöka sillen ute i havet.

Det bohuslänska sillfisket har ganska regelbundet åter-
kommit med mellantider av 50—70 år för att räcka i 30—
60. En period med och en utan sill ha visat sig tillsammans
omfatta i medeltal 111 år, och dessa tidrymder bero påtag-
ligen av vissa förändringar i havsvattnets temperatur och
salthalt, vilka i sin tur anses vara en följd av vissa förändrin-
gar i Golfströmmens bana.

Den äldsta bohuslänska sillperiod, som man känner till,
är den, under vilken Olof Skötkonung år 1017 utfärdade sitt
ryktbara förbud mot införsel av sill till Västergötland från
det norska landskapet Viken. Nästa period tycks ha om-
fattat slutet av 1000-talet och början av 1100-talet. Den
torde vara huvudorsaken till att Kongahälla då utvecklades
till Nordens sannolikt främsta handelsstad. Under nästa
sillfiskeperiod, som omfattar förra hälften av 1200-talet,
anlades Marstrand, och de tre sillarna i stadens vapen ange
tydligt nog varför. Faktiskt gick det också upp och ner
med stadens välstånd och folkmängd, allteftersom sillen
gick till. År 1578 var Marstrand enligt tillgängliga skatte-
längder den andra i ordningen av Norges städer i fråga om
inkomster och förmögenhet; men tio år senare, när sillfisket
för den gången var på upphällningen, hade staden sjunkit
ned till n:r 4. Vid tiden för Marstrands anläggning bebygg-
des sådana då öde öar som Öckerö i Göteborgs skärgård och
Gullholmen i mellersta Bohuslän. På Öckerö blev befolk-
ningen t. o. m. så talrik, att den uppförde egen kyrka.

1 Detta värdefulla redskap infördes i vårt land av en fiskare från
Öckerö vid namn Utbult, som i Amerika lärt sig använda snörpvad

för makrillfiske. Men först i samband med fiskebåtarnas förseende
med motorer kommo dessa svårhanterliga redskap till sin rätt,
