76 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

Till judarnes historia i Sverige.
Sid. 84—387.

En märklig man bland de judar, som vid mitten av 1700-talet slogo
sig ned här, var dansken Moses Marcus Levi, som anno 1754 inför Stock-
holms stads konsistorium förklarade sig önska avsvärja den judiska
lärans »fördömliga villfarelser» och bli kristen. Han blev också döpt
i Storkyrkan och hade enligt gammal god plägsed självaste kunga-
paret till dopvittnen.

Adolf Ludvig Lewin, såsom han numera hette, gjorde efter sitt
dop en snabb karriär, gifte sig till pengar, blev möbelhandlare och
snart en av huvudstadens ledande finansmän. Han stod i mycket
nära förbindelse med kungahuset och samhällets högre kretsar och
bidrog därigenom säkerligen i hög grad till de styrandes välvilja mot
hans stamfränder.

»Kongl. kommerskollegii reglemente för dem av judiska
nationen, som vilja hit i riket inflytta och sig här nedsätta»,
utfärdat 1782, var mycket konservativt till sin anda och lade
många tvångsband på judarne i vårt land. Reglementet är
en efterbildning av särskilt preussisk judelagstiftning. Stock-
holms judar blevo också ytterligt missnöjda med denna
stadga. Aron Isak sade rent ut, att han inte ville ha regle-
mentet till skänks, än mindre betala lösen för det.

Det skulle dock snart visa sig, att de nya bestämmelserna
vid behov kunde tänjas ut till förmån för enstaka judar.
Då Aron Isak meddelade överståthållaren, att judarne ej
skulle kunna efterleva reglementet, svarade Sparre, att
framtida lindringar väl voro tänkbara. Och för resten skulle
han så mycket som möjligt ha överseende med eventuella
överträdelser av reglementet. I detta liksom i åtskilliga
liknande fall uppträdde Karl Sparre på ett sätt som privat-
man, på ett annat som överståthållare. Privatpersonen
Sparre, som inte torde ha varit okänslig för »gyllene hand-
tryckningar», gav tillstånd och fann utvägar, där Stockholms
stads styresman endast visade sig oförstående eller gav di-
rekta avslag. Typisk för hans dubbelhet i detta fall är hans
sätt att bemöta Aron Isak, då denne ville tacka honom för
att han och hans närmaste anhöriga tillåtits bosätta sig i
Stockholm. »Inte f-n har jag givit dej några privilegier»,
fräste herr överståthållaren till. »Något sånt vill jag inte
veta av. Tacka kungenb».
