80 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

De svenska judarne gjorde sig också allmänt kända för
»ett stilla och beskedligt uppförande», såsom det heter i ett
utlåtande från Göteborgs magistrat ett fjärdedels sekel efter
judereglementets utfärdande. På en tid, då svenska folket
ganska allmänt var förfallet till dryckenskap, bildade judarne
ett vackert undantag. Mitt under husbehovsbränningens
värsta tid fingo de av underståthållaren i huvudstaden det
vitsordet, att under hans nära trettioåriga tjänstetid hade
inte en enda jude varit anklagad för mord, tjuveri, äktenskaps-
brott eller fylleri.!

Men endast långsamt lossades de band, som 1782 års jude-
reglemente lade på de mosaiska trosbekännarne. Först vid
mitten av 1800-talet ansåg riksdagen tiden vara inne att
bevilja dem rätt att bosätta sig i vilken stad som helst, och
år 1860 erhöllo de även tillåtelse att slå sig ned på landsbyg-
den samt där förvärva fast egendom. Tre år därefter bortföll
förbudet mot äktenskap mellan judar och svenskar, och
samtidigt öppnades för judarne tillträde till statens tjänster
på vissa lärda och konstnärliga banor. År 1865 fingo de rätt
att deltaga i riksdagsmannaval. Men valbara blevo judar
först genom 1870 års betydelsefulla riksdagsbeslut, som gav
samtliga främmande trosbekännare fulla medborgerliga rät-
tigheter med tillträde till alla ämbeten utom kyrkliga samt
statsrådsämbeten. Reformen genomfördes med en anmärk-
ningsvärt stark majoritet. I andra kammaren inleddes de-
batten av Viktor Rydberg, som i egenskap av nyvald riks-

fick syn på konungen i sin vagn, sträckte han ut händerna och uttalade
en välsignelse på hebreiska. Och när han sedan burits upp på sitt rum,
hörde de närvarande honom mumla: »Herre, nu låter Du Din tjänare
fara i frid, ty nu haver jag skådat Din smorde.» Och kort därefter
fick den gamle också fara i frid.

En vacker illustration till en oppositionstidnings oförskämda förslag,
att Hans Maj:ts titel borde ändras till »De judars, svears, norrmäns,
göters och venders konung»!

1 Eskil Olån berättar en betecknande anekdot i sin intressanta bok
»Judarna på svensk mark», som kompletterar Hugo Valentins veten-
skapligt banbrytande verk »Judarnes historia i Sverige». Vid en fest
inom »Den heliga föreningen» vid mosaiska församlingen i Göteborg i
början av 1800-talet anskaffades sex flaskor rödvin till hela sällskapet,
som uppgick till ett trettiotal. Men denna, särskilt för sin tids för-
hållanden, ytterst måttliga förplägning föranledde anmärkningar från
föreningens revisorer, som menade, att det gott kunde ha räckt med
tre flaskor!
