GUSTAV III:S SKÄRGÅRDSFLOTTA. 81

dagsman för Göteborg ägnade sitt jungfrutal åt ett vältaligt
försvar för reformen.

De svenska judarnes antal hade då under nära ett sekel
växt från ett hundratal till inemot tvåtusen. Den starkaste
ökningen av deras antal inträffade emellertid under vårt
århundrade till följd först av de oroliga förhållandena i Ryss-
land och sedan världskriget. Deras antal utgör numera om-
kring 7,000, alltså cirka en tusendel av Sveriges befolkning.
Nära hälften av dem är bosatt i Stockholm och omkring en
sjättedel i Göteborg. Ungefär lika många som Göteborgs judar
bo i Malmöhus län.

Gustav III:s skärgårdsflotta.

Sid. 93 efter näst sista stycket.

Gustav III hyste liksom många samtida svenskar den upp-
fattningen, att det främst var genom sjövapnet, som vårt
land, när det gällde, skulle kunna hålla Ryssland och Dan-
mark stången. De sorgliga erfarenheterna av striderna i Fin-
land på Karl XII:s tid och under kriget 1741—43 hade skapat
denna åsikt. Ett krig mot Ryssland skulle kunna vinnas
blott med hjälp av en segerrik flotta och trupper, som land-
sattes så nära Petersburg som möjligt — sådan var i varje
fall grundtanken i den krigsplan, som Johan Kristoffer Toll
framlade på våren 1788, och som man sedan sökte följa,
fastän det ej gick.

Gustav III delade sitt intresse för sjövapnet ungefär lika
mellan örlogs- och skärgårdsflottan. Den senare, vars ena
huvuduppgift var trupptransporter, gick en storartad utveck-
ling till mötes, tack vare skickliga skeppsbyggmästare, främst
Chapman, samt frikostigt understöd från regeringen. En av de
viktigaste tekniska nyheterna var kanonslupen, en båttyp, som
under kriget 1788—90 skulle få den allra största betydelse.
På sommaren 1776 hade arbetet med kanonsluparna hunnit så
långt, att Chapman kunde förevisa de nya märkvärdigheterna
för kungen själv. Han berättar därom: »Sedan 9 kanonslupar
voro byggda, armerade jag en av dem och for med den uppåt
