SVENSKA AKADEMIEN. 87

Den ende, som skulle ha kunnat försona

änkedrottningen och hennes äldste son,
sid. 135

var, enligt Lovisa Ulrika, hennes från alla håll uppburne
och aktade lektör, den fint bildade schweizaren Beylonmn!.
I honom hade både änkedrottningen och konungen en tro-
gen och uppriktig vän. Det var därför en stor olycka, att
han rycktes bort av döden år 1779, just då spänningen mel-
lan mor och son var som värst. Vid underrättelsen om hans
frånfälle skall Lovisa Ulrika ha utropat: »Jag är förlorad!
Han var den ende, som skulle ha kunnat försona mig med
konungen.» Otaliga gånger hade Beylon talat förstånd med
den hetlevrade Lovisa Ulrika och bett henne tänka på att
skona sin son för alltför obehärskade utbrott av hennes
humör. Beylon hade också privilegium på att säga både
henne och Gustav sanningen. »Håll alltid av mig», skrev
konungen en gång till honom, »och gräla ibland litet på mig,
ty det bevisar, att Ni är min vän!» Konungen hade för övrigt
anledning att vara honom tacksam för de tjänster, han gjort
honom vid underhandlingarna med Frankrike närmast före
1772 års statsvälvning. Till belöning fick han av konungen
ett lantställe vid Ulriksdal, där kung Gustav tillbragte mån-
gen angenäm stund som »pappa Beylons» gäst.

Svenska akademien.
Sid. 147—1438.

Så länge Lovisa Ulrika levde, ville Gustav III ej taga upp
tävlan med hennes Vitterhetsakademi genom att själv skapa
ett nytt litterärt samfund. Men efter hennes död 1782 togo
de planer, han hyst i den vägen, fastare form, och en stark
impuls fick Gustav säkerliger under sitt besök i Paris år
1781, då han bevistade en offentlig sammankomst i Franska

1 Bälå'ng.
