KELLGREN OCH STOCKHOLMSPOSTEN. 89

är det värv, som eder nu är anförtrott, till vilket jag eder
nu kallar.»

Med all rätt yttrar Svenska akademiens senaste historie-
skrivare, Henrik Schöäck, att »även nu, då etthundrafemtio
års damm lägrat sig över detta tal, måste man gripas av dess
lyriska flykt>. Det ger uttryck åt något av det ljusaste och
bästa i Gustav III:s kultursträvanden.

Vi sade nyss, att Gustav III som Akademiens beskyddare
ej var påträngande. Men när den vittra areopagen hade invalt
två ur litterär synpunkt så ohjälpliga medelmåttor som rek-
tor Murberg och kopisten Nils Lorens Sjöberg!, var det ej
att undra på att konungen fann sig föranlåten ingripa, då
efterträdare åt Höpken skulle utses. Sättet för detta in-
gripande har Kellgren i ett brev till en vän anno 1789 be-
skrivit sålunda: »Eftersom vi äga ett fritt val, så har Hans
Maj:t befallt oss inkalla Gyldenstolpen.» Och Gyldenstolpe
fick mycket riktigt 11 av 12 avgivna röster.

Kellgren och Stockholmsposten.
Sid. 152 och 154.

Den unge Kellgren var en stor beundrare av Gustav III
och hans statsvälvning. Från hans tidigare skaldebana har
man också flere kungahyllningar av hans hand. Skaldens
förhållande till kungen blev dock märkbart kyligare med
åren. Med harm iakttog Kellgren, hur Gustav år 1789 svek
sina tidigare ideal. I dikten »Dälden» försvarade han adels-
oppositionen. Han insåg emellertid också, att blott ett en-
dräktigt folk förmådde driva en framgångsrik opposition

1 Denne akademiledamot fick av en vitter samtida följande karak-
teristik: »Nils Lorens Sjöberg sitter dagen igenom, rödbrusig och full,
på Södermalms käliare och kallas allmänneligen ”den oskyldigaste av
alla människor”.» Oscar Wieselgren har givit uttryck åt en stilla und-
ran, om det var för att gottgöra sin försummelse att ej invälja K arl
Mikael Bellman i Svenska akademien, som man i och med
Sjöbergs inval beredde rum för en personlighet, den där tycks ha haft
en viss själsfrändskap, om ej med Bellman själv, så dock med Bell-
mansfigurerna.
