NYARE BELLMANSFORSKNING. 93

gifte hon där om sig med en annan vaktmästare, en som var
anställd vid hailrätten. Hustrun tycks ha bidragit till deras
uppehälle genom att hålla »näringsställe». Men upprepade
gånger kom hon i klammeri med rättvisan för olaga försälj-
ning av starka drycker och för det sedeslösa liv, som fördes
på hennes krog.

k

Bellmans äktenskapliga förhållanden ha naturligtvis ock-
så livligt intresserat forskarne. En vanlig tradition förmäler,
att Bellmans äktenskap var rätt trist, och att hans hustru,
Lovisa Fredrika Grönlund, stod ganska oförstående för sin
man och hans skaldskap. Denna uppfattning tycks vara
mycket ensidig. Bellmans trassliga ekonomi kom naturligtvis
sorg åstad i hemmet, men fru Lovisa tycks ha uppskattat
sin make och hållit styvt på hans författarära. I ungdomen
såg hon för övrigt bra ut och var levnadsglad. Hon tycks
verkligen ha vunnit Bellmans ej blott kärlek utan även be-
undran. Olof Byströra har fäst uppmärksamheten på en rad
varmt kända dikter, som Bellman under förlovningstiden
hyllat sin fästmö med. De vittna oförtydbart om innerlig-
heten i hans känslor för henne. Alldeles felaktigt är nog
därför antagandet, att Bellman skulle ha tagit Lovisa Grön-
lund i ett slags desperation, därför att han fått korgen av
fröken Stapelmohr, som senare blev Elis Schröderheims maka.

Fru Bellman ägde också den praktiska duglighet och den
karaktärens fasthet, som dagdrömmaren så väl behövde
till stöd i livet. Men hans egen opraktiskhet kunde natur-
ligtvis fördystra även ett i övrigt harmoniskt hemliv.! Han
förstod sig ej alls på pengar, och nästan lurad och klådd
tycks han ha blivit av sin förläggare, organisten Åhlström,
som visserligen har förtjänsten av att ha givit ut epistlarna
och sångerna, men som sedan trots den vinst, han gjorde

+ Därav den roliga men apokryfiska anekdoten om den 72-åriga
änkefru Bellmans replik till drottning Desideria vid den högtidliga
avtäckningen av Byströms Bellmansbyst på Djurgården sommaren
1829. När Hennes Maj:t yttrade några vänliga ord om den gamlas
avundsvärda lott att ha fått stå en så stor skald nära, säges den höga
damen ha fått följande oväntat rättframma hjärtesuck till svar: »Ack,
Ers Maj:t, salig människan var inte alltid så lätt att ta's med i livs-
tiden.»
