EPISTLAR FRÅN BENGT LIDNER. 95

Det var Karl von Linnés insatser, som här buro vackra frukter.
En av hans älsklingsidéer var, att prästerna borde studera
så pass mycket naturvetenskap, att de kunde lära sina socken-
bor tidsenligare jordbruksmetoder, lära dem bekämpa skadein-
sekter samt anlägga plantskolor för bygdens behov av frukt-
träd. De borde också känna till hygien och medicin så pass
mycket, att de kunde ge goda råd även på dessa områden
och göra nytta både vid utbrytande epidemier, vid olycks-
händelser och vid vanligare sjukdomsfall. Tack vare ej minst
Linnés insatser blevo också de svenska prästgårdarna under
en lång tid medelpunkter för hela bygders liv på ett sätt som
aldrig förr eller senare. Runtom i landets kyrkoförsamlingar
verkade lärare, som mottagit direkta impulser från den store
blomsterfursten och människovännen.

Epistlar från Bengt Lidner till Fredrik

Sparre och Elis Schröderheim.
Sid. 212 st. 1.

Belysande för Lidners situation och för hans stämningsliv
är ett brev, som han i mars 1785 skrev till Fredrik Sparre,
kronprins Gustav Adolfs guvernör, med anhållan att få be-
fattningen som det kungliga barnets handsekreterare. »Eders
Excellence behagade ej onådigt upptaga», skriver han, »att
jag utan annan rekommendation än mina vidrigheter aldra
ödmjukast vågar innesluta mig i Eders Excellences höga
åtanka. Olyckan har ock sina pretentioner, och en oför-
tjänt störtad ynglings öden kunna omöjeligen vara ett ädelt
hjärta indifferentat. Eders Excellence torde därföre nådigt
finna, med vad skäl och hopp jag vänder mig till det stora
snillet, som gjort, att Sverige ännu tvekar, om Tessin är
död. Mot? trenne år har jag på Hans Maj:ts bekostnad bi-
vistat de yppersta akademier i Europa och nu en nästan lika
lång tid efter min hemkomst i mitt fädernesland sett all väg

1 Likgiltiga.
2 Inemot.
