96 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.

till min framtids lycka mig tillstängas. Orsakerna äro flera
än mig bekanta; men vad ägde jag för styrka att uthärda
olyckan, om jag berövade mig den återstående enda känslan
av sällhet, den vällusten att glömma oförrätter.>» Får brev-
skrivaren ej den åtrådda platsen, så finns det väl alltid åt
honom »på vida jorden en vrå, där, törhända midt i min lev-
nads vår (!)' jag oförföljd får sluta ett liv, vilket jag önskade
i sin gryning hade försvunnit».
Hur typiskt för tidens brevstil men framför allt för Lid-
ners!
Lå

I stil härmed är också den epistel, varmed skalden året
därpå uppvaktade Elis Schröderheim. Den skrevs på Margrete-
lund, där Lidner hade fått en informatorsplats hos baron
Åkerhielm men vantrivdes förfärligt. Skalden gav i brevet
uttryck åt den förvissningen, att »ett så ömt, så ädelmodigt
hjärta” som adressatens måste känna medlidande med en
olycklig, och tecknar sitt öde i följande expressiva verser:

»Här plågas jag i kvalens sköt,
och döden kring mitt läger väser,
då närd, gudnås, av vattengröt,
jag Bibeln för en pojke läser!

Mina omständigheter äro de mest ömkansvärda. Bland
barbarer, där ömhet är en obekant känsla, förföljd, utan
vänner, trånar jag efter det lyckliga ögonblick, då antingen
döden på mitt elände gör slut eller jag för evigt får över-
giva ett fädernesland, där jag ej mer har något att vinna.»

Skalden meddelar vidare, att han påbörjat ett poem, som
skall bära namnet »Yttersta domem, och bifogar början
därav. Han önskar sig, säger han, »endast så mycket jag i
en koja behöver för att där på en månad sluta mitt poéme».

Antagligen har Lidner också Schröderheim att tacka för
att han vid denna tid fick lämna Margretelund, detta
sängslans hem».

1 Bengt Lidner var vid det laget 28 år gammal.
